Ta dig själv på allvar!

Vaknade idag eller snarare ikväll (Tacksam!)pink-heart-clipart1.png

Vid något tillfälle – tror det var när jag gick en smärtkurs – satt vi ett gäng och pratade om hur man hanterar sina sjukdomar och smärtorna. Det var många som hade kloka idéer, en del praktiska råd och andra menade att det satt i huvudet och det handlade om hur man upplever smärtan. Det var speciellt en kvinna som reagerade starka när jag sa: ”För att kunna hantera smärtorna måste man ta sig själv på största allvar.”free-autumn-leaves-background

Kvinnan tittade på mig och fnös och menade att jag hade fel. Då skulle man ju gå ner sig helt om man hela tiden håller på att känna efter och aldrig kunna skratta åt eländet. Men det var inte alls det jag menade…

Jag håller fast vid att man måste ta sig själv och sitt mående på allvar. Att känna efter ordentligt hur man mår och sedan förhålla sig till detta och planera dagen efter det, anser jag är det bästa för en. Att inte lyssna på andra hur man borde må och hur man borde bete och känna sig…Det är helt förödande. Jag menar att för att kunna leva med sin sjukdom eller kroniska smärta är det viktigt att se till att man har det så bra som möjligt och då måste man lyssna inåt för att känna efter. På samma sätt som jag skulle kolla av hur mina nära och kära mår och sen se till att göra det som är bäst för dom enligt deras önskemål…Det är att ta på allvar!

Att lyssna på sin inre röst är lätt…och svårt. Svårt för att man kanske inte litar på den. Man har kanske aldrig fått lov att lyssna. Det handlar ofta om mig och mina behov och är man uppvuxen, som jag är, i en miljö där man inte gråter eller gnäller då biter man fan ihop. Eller om man gråter, får höra att man är känslig. Som om det är något fult. Det kan ju också hända att man får höra: ”Det går över när du gifter dig!” Är det något du känner igen kanske…

Är du medveten om dina automatiska tankar? Dina så kallade ”Sanningar”. Hör du dem långt bak i huvudet? Dem är ofta inte sanna…bara hittepå! Men ack, så stark röst dem har. Vi styrs mycket av våra automatiska tankar. Lyssna inåt och se om du hör dem…

En del av vårt arv sitter i ryggraden – den berömda ryggsäcken som hänger där och dinglar – men det betyder inte att vi inte kan ändra på det om vi vill. Vem har sagt att just du ska bära den ryggsäcken…Kasta bort den…köp en ny och fyll den med andra saker…

Börja rensa ut alla dina medärvda föreställningar och släng bort dem som inte passar i ditt liv längre. Det är väldigt livgivande och förlösande…

Tänk på den du älskar mest och hur du behandlar den…behandlar du dig själv så…Inte??

Kanske dags nu!

beautiful-wallpaper-hd-love-heart-free-download

Rakt in i dimman…

Vaknade i en bubbla av trötthet och en öm kropp. Tröttheten är betalningen för en fullspäckad gårdag med anställningsintervju och yoga och ett flertal cykeltur i antingen full motvind – tur man har starka ben.

När jag la mig igår var jag riktigt slut och somnade snabbt. Ofta ligger jag länge och spelar Wordfued…avkopplande och sövande. Men inte igår…

Funderar på vad som komma skall. Om jag får jobbet, kommer jag att orka, kommer jag att klara av det?

Jag träffade en mycket trevlig kvinna på Proffice igår som gjorde intervjun. Blev lite förvånad över att intervjun var så gedigen – det tog gott och väl en timme. Hon hade ett strikt schema att gå efter och tiden var knapp. Migrationsverket ska anställa 75(!) assistenter och hur många som dem hittat vet jag inte. Jag gjorde bra ifrån mig – kan inte vara mer nöjd – och jag blev inte avskräckt. Det känns som ett jobb som jag skulle gilla även om lönen var betydligt mindre än jag hade sist. Allt är bättre än att gå på A-kassa. Ja, ja…vi får se.free-download-cute-red-panda-sleeping-wallpaper-hd-6442-full

Tankarna rör sig sakta och jag också. Är mindre öm i ryggslutet för tillfället men som vanligt stökar bröstryggen. Den gör alltid ont. Det tar inte många minuter framför datorn innan den börjar svida och värka.

Bestämde mig precis för att det får bli en Tramadol-dag. Rakt in i dimman…

När kroppen ställer till det…

Igår var en bra dag – idag inte lika mycket.

Vaknar med stark huvudvärk och värk i min frusna axel. Trött i ryggen och öm i höften och ett lätt illamående och frossbrytningar.

Intressant! Detta är någon som jag aldrig kommer att förstå. Fibromyalgi är en mycket spännande sjukdom. Man vet aldrig vart man hamnar dag för dag. Det enda man kan vara säker på är att man aldrig vet…

Men låter jag detta slå ner mig…Inte då!…Även smärta kan bli en vana. Det är egentligen bara en fråga om hur stark smärtan är och hur länge den hållit på att plåga kroppen. Med en bra dag i bagaget klarar jag av denna dagen galant. Det är ju trots allt bara smärta…Hrm.

Jag träffade en läkare för många år sedan som sa en mycket klok sak: ”Se smärtan som en våg. Rid ut vågen och när den dalar ut ta ett djupt andetag och njut av den smärtfria dalen du hamnar i. Ja, smärtan kommer förmodligen tillbaks men ta inte ut det i förskott.” Mycket klok man.

Efter alla år med fibromyalgi har jag blivit riktigt bra på att förhålla mig. Jag gillar det ordet! Att För-Hålla. Det tolkar jag som att jag har kontroll…att jag faktiskt har en möjlighet att välja vad jag ska känna just nu…Och att gå runt och vara ångestfull för något som eventuellt ska komma att hända – det är verkligen att kasta bort värdefulla minuter. Självklart är det inte lika lätt varje dag, man jag är tacksam för varje gång jag lyckas…

Ha ha ha – just när jag sitter och skrivet detta spelas ”I feel Good” med James Brown…=)…Jag gungar med och känner att jag trots allt mår rätt bra…

Ikväll är det yoga…

yoga-pigeon-pose

Livet eller döden…

Träffade en fin tjej igår och vi hade en diskussion om livet och vad man måste gå igenom för att på något sätt komma ut på andra sidan och förhoppningsfullt känna att man kunnat landa. Sen är det väl egentligen bara en fråga om vad man landar i och hur man upplever det.

Hon har gått igenom en skilsmässa och har stora barn och precis som jag, ska hon nu försöka finna sig själv. För mig har det verkligen varit en märklig resa…med många upp och nergångar. Är jag framme – knappast. Livet är ett enda långt lärande…Är det det, som är meningen med livet?

Det är många gånger jag har sprungit genom livet utan att kunnat stanna upp och ”lukta på blommorna”. Tänk så många blommor jag missat. Idag är jag ganska bra på att stanna. Och jag kan också acceptera att saker får ta sin tid.pink-flower(3)

Hela sommaren har jag varit med mig själv och övat på att bara vara och det har varit otroligt bra för mig. Är väldigt nöjd med det men jag när också en rädsla att jag inte ska klara av att stanna där när jag väl börjar jobba igen. Verkligen en utmaning att ta tag i.

Jag tänker att vi ofta gör livet för stort. Det ska hända mycket hela tiden och vi är aldrig nöjda. Det finns många val och möjligheter idag som inte fanns förr. Livet blir en kamp. Vad består den kampen i?

Många frågor =)…få svar!

När jag gick i terapi fick jag i uppdrag att skaffa mig en kalender med ett veckouppslag i stället för den jag hade som hade två dagar på varje uppslag. Först fattade jag inte varför men det blev ganska snart tydligt vad han ville. Fick i uppdrag att gå hem och föra över allt i min nya kalender och när jag var klar blev jag väldigt ledsen och trött. Det fanns något bokat nästan varje dag – både roliga och tråkiga saker – och jag började förstå att det fanns en anledning varför jag var helt slutkörd. Med facit i hand (min nya kalender!) var det lätt att se hur jag hoppade runt överallt och min energi dränerades allt eftersom vecka gick. Till min stora sorg fick jag börja stryka bort saker…även det som var roligt. När jag klagade hos min psykolog på detta tittade han på mig en lång stund och sa sen: ”Du har två val! Fortsätt som nu och gå under eller börja ta hand om dig själv. Det är ditt val – Livet eller Döden!”

Wow…det blev verkligen ett uppvaknande för mig. Ibland måste man få en rejäl käftsmäll för att vakna…death

Har också förstått att när man har stressat länge och inte tagit hand om sig själv tar kroppen stryk. I mitt fall tappar jag fort koncentrationen, hör dåligt och blir fort trött. Och det, tillsammans med fibromyalgin, blir en kamp i sig som jag måste förhålla mig till…Dagligen!

 

 

 

 

Yoga = kärlek

Jag sitter här och känner yogan som alltid stannar kvar i kroppen en stund till efter att passet är över. Ibland flera timmar.

Det är både en fysisk och en psykisk känsla. En mjuk känsla som ligger som ett lock över all stress. Varje gång jag haft pass slås jag av samma sak – jag är så otroligt tacksam för att jag har yogan i mitt liv. Utan den hade jag varit riktigt vilsen och min kropp hade varit mer ledbruten. Ibland tror jag att yogan räddat mitt liv.

För mig är det självklart att yogan hjälpt mig många gånger…

När jag fick veta att jag har fibromyalgi – då fick yogan på benen igen.om

När jag opererat min axel – då gav yogan mig tillbaka rörligheten igen.

När jag fick min utmattningsdepression – då lärde yogan mig att andas igen.

När jag blev yogalärare – då lärde yogan mig att lita och tro på mig själv igen.

Yogan är aldrig ansträngande eller ett stort måste…det är ren kärlek!

Ibland tänker jag att om alla fick lära sig yoga tidigt skulle vi leva i en helt annan värld.

När jag tittar på mina tatueringar inser jag en sak…Jag har vetat länge att yogan är viktig för mig. De senaste sex tatueringarna har någon form av yogisk symbol.

Namaste Om Shanti Om