Att hitta lugnet…

Vaknade idag (Tacksam) dir6eA5i9

Jag tycker inte om att använda ordet Måste men ibland måste man faktiskt stanna upp. Och det kan man bara göra själv. Men, för att kunna stanna upp måste man förstå att man behöver göra det. Det är inget självklart för oss idag. Vi lever i en snabb värld, allt går i en rasande fart. Att alltid vara tillgänglig och uppkopplad har blivit något helt normalt för många. Framför allt för den yngre generationen.

För mig är detta inte ett normalt tillstånd. Jag är rädd för att det får förödande konsekvenser. Det kommer bara att ta en tid innan det visar sig. Efter att själv ha drabbats av en utmattningsdepression – med allt vad det förde med sig – vet jag idag hur otroligt viktigt det är att man stannar upp och andas. Börja känna efter hur du mår och ta dig själv på största allvar. Med det menar jag att om du känner dig ovanligt trött, nedstämd, lättirriterad eller något annat som inte stämmer med vem du brukar vara…STOPP! Stanna och börja känna efter inåt. Låt inte tiden springa iväg och tryck inte detta framför dig. Reagera och gör något direkt…

Själv tappade jag livslusten. När jag plötsligt upptäckte att jag inte log och skrattade längre, då blev jag riktigt rädd. Min koncentration var också försämrad. Hade svårt att komma ihåg de allra minsta saker. Det har jag fortfarande. Tog mycket kraft att försöka hålla fokus. Hjärnan kan drabbas av skador av långvarig stress och det går inte tillbaks igen. Tänkvärt!

Självklart behöver det inte gå så långt att man blir sjuk. Vissa personer kan leva ett stressigt liv utan att ta skada…andra inte. Jag kan inte!

Vad gjorde jag för fel? Enkelt! Jag glömde att känna inåt. Och att hitta den där platsen där jag kunde stilla mina tankar. Att ge mig själv utrymme att få andas och där ingen fick störa.

Har DU en sådan plats?

20160620_104036-1024x449
Detta är min plats

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Gäddhäng och putmage…

Vaknade idag (Tacksam)   pink-heart-clipart1.png

images (1)…Stina Wollter.

Denna underbara människa. Och min största hjälte och förebild.

Jag avgudar denna människa. Hon är som en frisk vind i ett annars vindstilla rum. Hennes envishet och stamina att få vara som hon är, trots alla verbala påhopp, är något att verkligen beundra. Stina vägrar att böja sig för dagens kroppsideal. Jag följer hennes Instagramkonto med glädje. Hon får mig att både skratta och gråta. Men mest känner jag kärlek.

ladda ned
Stinas konst

På söndagarna hör man henne också på radion i ett eget program hon har haft i flera år: Söndagarna med Stina Wollter.

Utan att hon vet om det hjälper hon mig att försöka acceptera hela mig. Min kropp som jag alltid tyckt var ful och tjock. Även om jag väger mindre finns det något i mig som inte ser detta. Jag kan stå framför stora spegeln i hallen (händer dock inte ofta) och trots att jag gått ner nästan 10 kilo ser jag en mullig och ful tjej. Snacka om att vara skruvad i huvudet. Men idag vet jag om det!

Jag jobbar på att älska hela mig. Min putande mage som trots allt burit två barn genom nio månader och sedan gett liv till två underbara varelser. Mina bröst som idag har bröstvårtor som pekar mer neråt än uppåt…ha ha ha. Gäddhänget (vad f-n är det för ord) som rör sig frimodigt var gång man rör armen eller pekar ut riktningen för någon förvirrad turist. Hur mycket man än försöker spänna triceps dallrar det lika glatt ändå.

När jag inte lyckas, lyssnar eller läser jag Stinas bidrag till världen och till mänskligheten. Och då slappnar jag av igen…En stund!

Stina är också en duktig konstnär och hennes tavlor berör och rör om. Skulle gärna äga en tavla…

 

images (2)

Tankar framåt natten…

Vaknade idag (Tacksam!) pink-heart-clipart1.png

Jag tycker om att skriva den första meningen. Den påminner mig om att det faktiskt inte är självklart. Det är inget jag skriver på ren slentrian. Varje gång jag skriver det stannar jag upp och tänker en stund…

597624__follow-in-his-footsteps_pMycket har hänt. Har varit med om många omvälvande saker…som både tröttat mig och gett mig kraft. Många människor har kommit in i mitt liv. En del har passerat förbi, andra har stannat. Vissa som passerat förbi har ändå stannat kvar. Det är ok =)

Vissa smärtsamma stunder har också funnits. Det är inte lätt att möta alla dessa människor på flykt utan att påverkas.

Min kropp har också svikit mig. Axeln gör riktigt ont, ryggen bråkar, nacken ömmar. Halsen kliar och jag hostar varje natt och måste gå upp och ta hostmedicin…Ändå känner jag mig stark. Visst…jag är trött när jag kommer hem efter jobbet och jag sover mycket. Eller vi – rättare sagt. Ester pink-heart-clipart1.png sover också mycket. Underbara varelse…

Samtidigt njuter jag av att äntligen få jobba med något som betyder något. Att få göra nytta! Det har jag saknat länge…

Det är något speciellt med att jobba på nätterna. Cirka var fjärde vecka jobbar jag kväll, mellan 13.22-21.00. Gillar det inte alls. Mycket bättre med nätter. Min kropp verkar gilla det. Jag cyklar hem på morgonen och ser att staden börjar vakna och det känns rogivande på något sätt. Lantern-candle-snow-winter-nice-hd-image-wallpaper-free

Livet blir annorlunda. Jag hatar verkligen att leva ett inrutat liv. Det går så fort att dö då. Det enda man gör är att längta till fredag. Redan på måndagen pratas det om att snart är det fredag. Blir helt trött! Nu känner jag mig mycket friare. Inga rutiner och ingen tristess…Jag älskar det!

 

 

Ta dig själv på allvar!

Vaknade idag eller snarare ikväll (Tacksam!)pink-heart-clipart1.png

Vid något tillfälle – tror det var när jag gick en smärtkurs – satt vi ett gäng och pratade om hur man hanterar sina sjukdomar och smärtorna. Det var många som hade kloka idéer, en del praktiska råd och andra menade att det satt i huvudet och det handlade om hur man upplever smärtan. Det var speciellt en kvinna som reagerade starka när jag sa: ”För att kunna hantera smärtorna måste man ta sig själv på största allvar.”free-autumn-leaves-background

Kvinnan tittade på mig och fnös och menade att jag hade fel. Då skulle man ju gå ner sig helt om man hela tiden håller på att känna efter och aldrig kunna skratta åt eländet. Men det var inte alls det jag menade…

Jag håller fast vid att man måste ta sig själv och sitt mående på allvar. Att känna efter ordentligt hur man mår och sedan förhålla sig till detta och planera dagen efter det, anser jag är det bästa för en. Att inte lyssna på andra hur man borde må och hur man borde bete och känna sig…Det är helt förödande. Jag menar att för att kunna leva med sin sjukdom eller kroniska smärta är det viktigt att se till att man har det så bra som möjligt och då måste man lyssna inåt för att känna efter. På samma sätt som jag skulle kolla av hur mina nära och kära mår och sen se till att göra det som är bäst för dom enligt deras önskemål…Det är att ta på allvar!

Att lyssna på sin inre röst är lätt…och svårt. Svårt för att man kanske inte litar på den. Man har kanske aldrig fått lov att lyssna. Det handlar ofta om mig och mina behov och är man uppvuxen, som jag är, i en miljö där man inte gråter eller gnäller då biter man fan ihop. Eller om man gråter, får höra att man är känslig. Som om det är något fult. Det kan ju också hända att man får höra: ”Det går över när du gifter dig!” Är det något du känner igen kanske…

Är du medveten om dina automatiska tankar? Dina så kallade ”Sanningar”. Hör du dem långt bak i huvudet? Dem är ofta inte sanna…bara hittepå! Men ack, så stark röst dem har. Vi styrs mycket av våra automatiska tankar. Lyssna inåt och se om du hör dem…

En del av vårt arv sitter i ryggraden – den berömda ryggsäcken som hänger där och dinglar – men det betyder inte att vi inte kan ändra på det om vi vill. Vem har sagt att just du ska bära den ryggsäcken…Kasta bort den…köp en ny och fyll den med andra saker…

Börja rensa ut alla dina medärvda föreställningar och släng bort dem som inte passar i ditt liv längre. Det är väldigt livgivande och förlösande…

Tänk på den du älskar mest och hur du behandlar den…behandlar du dig själv så…Inte??

Kanske dags nu!

beautiful-wallpaper-hd-love-heart-free-download

Snurra min jord…

Vaknade idag (Tacksam!)red-autumn-leaves-background (640x400)

Jag har nu jobbat mina första två nätter…

Att arbeta på natten gör att man upptäcker att livet pågår dygnet runt. Kan man tycka att jag skulle fatta det ändå…och det är klart att jag gör men det är något annat att se det med egna ögon. Efter att ha jobbat dagtid så gott som hela livet är det en underlig erfarenhet att träffa människor mitt i natten som skall tas om hand. Och att sitta vid en dator och registrera – precis som en vanlig dag – känns också märkligt. Jag gillar det! Det är lugnare och lite mer fridfullt även om det pågår aktiviteter runt om. Ibland måste mina kollegor påminna oss om att det faktiskt är mitt i natten. Vi sitter och äter ”lunch” vid tvåtiden och när vi tittar ut genom fönstret är det bara mörkt. Man märker inte vilken tid på dygnet det är.

Till min förvåning blir jag inte alls trött under natten – jag jobbar ändå drygt tio timmar – ingen svacka. Framemot morgontimmarna börjar det bli lite trögt och långsamt i huvudet men det är det enda jag känner av.

Sen är det det här med sömnen…Det är en helt annan historia!

Jag har lärt mig att man måste äta också…Hrm…Båda morgnarna efter jobbet har jag bara lagt mig och det funkade inte så bra. Vaknade sent på eftermiddagen och var helt skakig. Igår, när jag vaknat vid tvåtiden, kände jag mig helt undernärd och behovet av socker var märkbart. Fick slänga i mig ett par mackor – inte smart – och klä om och iväg till yogan. Inte så smart det heller! Går inte att ha yoga efter att ha jobbat natt, sovit lite och ätit dåligt. Ja, ja…man lär sig. Men i alla fall…Jag är väldigt nöjd med min prestation och erfarenheter…

Nu ska det vilas och njutas av ledigheten!

 

 

Jag är också extra lycklig för att Adele äntligen kommit ut med en ny låt och nytt album är på väg. Här kommer hennes låt…mycket fin. Lyssna och njut…

 

 

 

 

Och livet fortsätter…

Jag vaknade idag (Tacksam)!meditation_poster-rc3b3d0e0ed364c449b64f1079a0e305b_8v8cq_8byvr_512

Detta vackra träd står ute på gräsmattan en bit ifrån mitt hus. Jag ser det varje dag och känner starka känslor för det. Nej, jag är ingen trädkramare…eller inte vad jag vet i alla fall…Har aldrig provat =)

20131011_161247 (640x600)

 

 

 

 

 

Fotot är taget för ett par år sedan…trädet ser likadant ut varje år förutom att det växer sakta och blir större och starkare. Och så är det ju med oss också. Vi förändrar oss sakta med åren och ofta märker vi inte det. Det är först när vi tittar tillbaks som det blir uppenbart. Ibland råkar vi ut för saker som förändrar oss i grunden och skakar om oss men ofta är det bara livet som går förbi.

Trädet ger mig en slags trygghet. Tryggheten ligger i att allt är som det ska och att tiden går sin gilla gång. Kommer på mig själv med att stanna till och stå och titta på trädet och tänka lugna tankar.

Hösten bor just nu i trädet…dessa färger =).

På sommaren brukar jag ta med mig kaffe, en bok, solstolen och en filt och lägga mig under trädet. Det är ett bra sommarträd. Det ger skugga om man vill och jag kan binda fast EsterFisen. Tror inte att trädet…kom precis fram till att det naturligtvis måste heta Trädet…med stor bokstav…misstycker att jag binder en rem runt henne…Självklart är det en hon!

Varför denna tankeslinga. Jo, jag tänker ofta att i stället för att jaga det stora i livet är det det lilla som räknas. Trädet i sig är stort men i världen är det litet. Människor har så många val som kan göras och jag tror det skapar en oro och en ångest för oss. Vi måste lära oss stanna upp ibland och sitta under ett träd och lukta på blommorna…Eller läsa en bok och dricka en kopp kaffe. Och bara vara…Så enkelt men ack så svårt!pink-heart-clipart1.png

 

 

 

En omtumlande vecka.

Vaknade idag (tacksam!).1576_zen-meditation-wallpaper-03

Första natten på en dryg vecka som jag kunnat sova ordentligt. Veckans som gått har varit riktigt omtumlande…på ett bra sätt.

Har nu jobbat på Migrationsverket en vecka och känner mig redan hemma. Det har jag faktiskt inte varit med om tidigare. Vi var många som började samtidigt och ändå klarade personalen av att ta hand om oss på en fint sätt. Ingen tvekan om att det är en bra arbetsplats och jag hoppas innerligt att jag får stanna efter januari.

Självklart kommer jag inte skriva om vardagen på min arbetsplats – sekretessen är stark – men mina känslor kommer jag att skriva om. Har fått en helt annan förståelse för människors liv i krigshärjade länder. Det gör verkligen ont i en. Samtidigt känner jag att jag gör nytta. Det var väldigt, väldigt längesedan jag kände att jag var på rätt plats och kände mig tillfreds med mina sysslor. Jag njuter och jag kommer fortsätta njuta även när jobbet blir vardag =)

När jag vaknade i förmiddags med Ester <3 (eller Fisen som är hennes nya namn…tihi) tätt intill min mage, djupt sovande, hade  min tacksamhet inga gränser. Jag låg kvar en stund i sängvärmen, kliade Fisen på magen och bara slappnade av. Hade absolut ingen brådska. Mycket skön känsla.20141207_094117 (640x330)

Min kropp är stark och frisk, mitt sinne är lite slött men jag är full av glädje.

Vad mer kan man önska sig…

 

Att känna känslor…

Hur ofta är du tillfreds med ditt liv?

Allt funkar – inget skaver. Livet bara är. Finns inget att oroa sig över eller vara rädd för…il_340x270.532736909_eggt (340x270)

Inga tankar som rullar runt och runt och som inte går att släppa. Ältas om och om igen inne i ditt huvud. Jag läste någonstans att vi tänker cirka sextio tusen(!) tankar varje dag och 95% av dessa har vi redan tänkt flera gånger. Vilket slöseri med tid och energi. Och inte blir vi klokare av det heller.

Och hur ofta stannar du upp och bara andas?

 

Jag tänker att vi borde skratta mer åt livet.

Om man kunde skratta eländet rakt upp i ansiktet då skulle saker inte vara lika jobbiga.

Eller har jag fel? Hur tänker du?smile-hi

Den senaste tiden har jag lagt märke till att jag inte går igång lika mycket som innan. Jag blir glad, ledsen, rädd, ångestfylld, full av skratt, irriterad och en massa andra känslor också. Men, på något sätt studerar jag bara känslan och förhåller mig och det tror jag är anledningen till att mina känslor inte blir riktigt så stora längre.

Minns att min psykolog pratade mycket om att jag skulle ta fram känslan, studera den en stund och sen stoppa tillbaks den igen. Alla känslor skulle få finnas. I mitt fall kunde jag bli glad och ledsen…Det var allt! Fick i uppdrag att skriva ner alla känslor jag kunde komma på…Glad och ledsen! Han pressade mig och efter en stund kom jag på rädd. Och inget mer. Såja, då var vi väl klara, tyckte jag. Han bara satt där med armarna i kors med sin hökblick…Nähä, inte det. Suck!

Försökte igen. Att det kunde vara så svårt. Självklart handlar det om rädslor. Nu vet jag att jag är skiträdd…alltså jag menar, riktigt rädd för viss rädslor. Som till exempel ilska. Men det gör ingenting. Idag förstår jag varför och det räcker för mig. Jag behöver ju inte bli förbannad. Det är ju ingen känsla man strävar efter…Inte jag i alla fall.

Som med allt annat blir saker man tittar på inte så farliga. Det får inte växa till sig och ta över…Det är när hjärnan får för stor plats som saker växer en över huvudet och känslorna blir starka och farliga. Vi har ju känslor för att dom ska kännas och en kropp som kan känna.

Som Louise L Hay säger: ”All is well.”

Det citatet tycker jag mycket om – det ger mig perspektiv. För det mesta är det ju faktiskt bra, eller hur…dir6eA5i9