Kärleken finns i alla former…

Vaknade idag (Tacksam!) dir6eA5i9

Idag tänker jag på kärleken.

Kärleken är fantastisk. Den kommer i alla former.

  • Moderns kärlek för sitt barn
  • En mans kärlek till sin kvinna
  • Kärleken mellan vänner
  • Hundens kärlek till sin matteimages (1)
  • Människas kärlek för sitt land
  • Kärleken till sig själv

Den bara händer! Kärleken går inte att styra. Den är evig. Och stark. Vi överlever inte utan den.

Kärleken finns överallt. Den kan vara skrämmande, oroande, stärkande, fantastisk, sorglig, vacker, underbar, farlig, komplicerad.

Ibland säger den allt och är självklar – ibland är den otroligt förvirrande. Ibland gör den jävligt ont.

Ibland överraskar den dig. Där du minst förväntar dig att finna den – där är den.

Jag tror att man alltid kan välja kärleken. Vad vore alternativet?


images
 Vad du än gör – sluta aldrig tro att kärleken finns.

 

Att hitta lugnet…

Vaknade idag (Tacksam) dir6eA5i9

Jag tycker inte om att använda ordet Måste men ibland måste man faktiskt stanna upp. Och det kan man bara göra själv. Men, för att kunna stanna upp måste man förstå att man behöver göra det. Det är inget självklart för oss idag. Vi lever i en snabb värld, allt går i en rasande fart. Att alltid vara tillgänglig och uppkopplad har blivit något helt normalt för många. Framför allt för den yngre generationen.

För mig är detta inte ett normalt tillstånd. Jag är rädd för att det får förödande konsekvenser. Det kommer bara att ta en tid innan det visar sig. Efter att själv ha drabbats av en utmattningsdepression – med allt vad det förde med sig – vet jag idag hur otroligt viktigt det är att man stannar upp och andas. Börja känna efter hur du mår och ta dig själv på största allvar. Med det menar jag att om du känner dig ovanligt trött, nedstämd, lättirriterad eller något annat som inte stämmer med vem du brukar vara…STOPP! Stanna och börja känna efter inåt. Låt inte tiden springa iväg och tryck inte detta framför dig. Reagera och gör något direkt…

Själv tappade jag livslusten. När jag plötsligt upptäckte att jag inte log och skrattade längre, då blev jag riktigt rädd. Min koncentration var också försämrad. Hade svårt att komma ihåg de allra minsta saker. Det har jag fortfarande. Tog mycket kraft att försöka hålla fokus. Hjärnan kan drabbas av skador av långvarig stress och det går inte tillbaks igen. Tänkvärt!

Självklart behöver det inte gå så långt att man blir sjuk. Vissa personer kan leva ett stressigt liv utan att ta skada…andra inte. Jag kan inte!

Vad gjorde jag för fel? Enkelt! Jag glömde att känna inåt. Och att hitta den där platsen där jag kunde stilla mina tankar. Att ge mig själv utrymme att få andas och där ingen fick störa.

Har DU en sådan plats?

20160620_104036-1024x449
Detta är min plats

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vår hammock…

Vaknade i morse (Tacksam) dir6eA5i9

Äntligen är den på gång. Vår hammock! Det senaste ”pysselprojektet”. Min vän, David, håller på att bygga den, exakt efter våra önskemål.

Det kommer att bli plats för fyra personen, om man är 1.80 cm lång kan man utan problem ligga raklång i den. Vilken underbar tanke…att sträcka ut sig och ligga och gunga mjukt och stilla. Som vi har längtat.

20160618_164553-1024x576
Gungan står redo att bli målad

 

Just nu står sängen eller gungan i vår koloni…Den är stor som en lastbil…och väntar på att bli målad. Den ska först strykas med grundoljan, grundmålas och sist målas två gånger med träfärgen. Vit, självklart. Kommer att bli så fin…

Kuddarna är inköpta. Tyget till taket får vänta lite. Först måste den monteras ihop och därefter kan jag mäta hur mycket tyg som behövs. Ett av mina största projekt hittills och det gör mig riktigt glad att jag både kan och har råd. Det är en kärlekshandling att unna sig saker även om det kostar. I detta fall både tid och pengar…

 

Olja, grund- och träfärg!

 

20160620_104153-507x1024
Och någon som målar…

 

 

Gäddhäng och putmage…

Vaknade idag (Tacksam)   pink-heart-clipart1.png

images (1)…Stina Wollter.

Denna underbara människa. Och min största hjälte och förebild.

Jag avgudar denna människa. Hon är som en frisk vind i ett annars vindstilla rum. Hennes envishet och stamina att få vara som hon är, trots alla verbala påhopp, är något att verkligen beundra. Stina vägrar att böja sig för dagens kroppsideal. Jag följer hennes Instagramkonto med glädje. Hon får mig att både skratta och gråta. Men mest känner jag kärlek.

ladda ned
Stinas konst

På söndagarna hör man henne också på radion i ett eget program hon har haft i flera år: Söndagarna med Stina Wollter.

Utan att hon vet om det hjälper hon mig att försöka acceptera hela mig. Min kropp som jag alltid tyckt var ful och tjock. Även om jag väger mindre finns det något i mig som inte ser detta. Jag kan stå framför stora spegeln i hallen (händer dock inte ofta) och trots att jag gått ner nästan 10 kilo ser jag en mullig och ful tjej. Snacka om att vara skruvad i huvudet. Men idag vet jag om det!

Jag jobbar på att älska hela mig. Min putande mage som trots allt burit två barn genom nio månader och sedan gett liv till två underbara varelser. Mina bröst som idag har bröstvårtor som pekar mer neråt än uppåt…ha ha ha. Gäddhänget (vad f-n är det för ord) som rör sig frimodigt var gång man rör armen eller pekar ut riktningen för någon förvirrad turist. Hur mycket man än försöker spänna triceps dallrar det lika glatt ändå.

När jag inte lyckas, lyssnar eller läser jag Stinas bidrag till världen och till mänskligheten. Och då slappnar jag av igen…En stund!

Stina är också en duktig konstnär och hennes tavlor berör och rör om. Skulle gärna äga en tavla…

 

images (2)

När man får oväntat besök…

Vaknade idag (Tacksam) pink-heart-clipart1.png

Alltså…kolla in bilden! Ser ut som en fisk men det är en insekt av något slag.

För ett par veckor sedan, när jag var ute och rastade Ester flög den här lilla rackaren rakt in i mitt vänstra öra och flaxade runt där i flera timmar. Jag fick total panik och rusade hem och började försöka få ut det lilla kräket. Jag läste på nätet att man kunde använda dammsugaren!! Det gjorde jag inte. Kunde riktigt se min trumhinna komma farande och sugas rakt in i påsen…Huga!

20160614_181604Jag fick självklart inte ut den och höll på att bli galen. Rotade runt tills det började blöda…hrm…inte så smart.

Jag fyllde örat med kokosfett…Ja, jag vet, fråga mig inte varför…Det stod någonstans på nätet om det =o

Det tog ett tag till sen slutade det äntligen flaxa i örat. Vingarna klibbade nog ihop och den fick helt enkelt ge upp. Fy, jag mår lite illa över den tanken.

Under en dryg vecka hade jag totalt lock i örat och gick runt och sa: …Va!!!… hela dagarna.

I fredags vaknade jag med världens värk i örat. Pappa tipsade mig att ringa 1177 och fråga råd och dem hänvisade till Helg- och kvällsmottagningen på sjukhuset. Smart tips. Fick en tid halv tio på kvällen och efter ett snabbt besök konstaterades extern öroninflammation. Alltså i hörselgången. Fan, vad ont det gjorde. Jag höll på att avlida när läkaren körde in…vad den nu kan heta…i örat och skulle titta. Det var så trångt att inte ens en liten bananfluga skulle kunna ta sig in!!     icon-349636__180

Till apoteket för att hämta recept…som inte fanns! Tekniska strul. Jaja, denna krigaren knäcks inte så lätt. Hem och fyllde kroppen med Alvedon och lyckades sova. Dagen efter samma sak. Besök på apoteket för att inte hitta något recept.

Fick ringa och få en ny tid på söndagen för att träffa läkaren – ett besök på cirka fem sekunder – och sen tillbaks till apoteket för att återigen inte hitta något recept. Suck! Gullig apoteksperson började ringa runt och till sist stod jag i kassan med en pytteliten flaska med dyrbara droppar som skulle in i örat. Så kan det gå till i verkligheten. Helt galet!

images

 

 

 

 

Saknad…

Vaknade idag (Tacksam) pink-heart-clipart1.png

Man skulle kunna tro att jag försvunnit från jordens yta med min tystnad…men det har jag inte.Vår i kolonin

Min tystnad och frånvaro beror på…ja, egentligen ingenting. Ibland vill man inte, orkar inte, kan inte. Men jag saknar alltid mitt skrivande. För att kunna samla och sortera måste jag skriva ner saker. I min kalender, i datorn, i mobilen, på en papperslapp. Kvittar var, bara det kommer ner. Har blivit mer glömsk med tiden. Måste bero på att jag har levt länge och inte har plats med mer i hjärnan. Kom inte ens ihåg hur jag hittade min blogg…Tack gode gud för Google!

När jag öppnade upp bloggen såg hur många vackra bilder jag samlat på mig och förstod att jag är en glad skit med ett tungt bagage. Bilderna är färgstarka och fulla av kärlek. Jag delar med mig av några av dem finaste.

Vad har hänt i mitt liv? Först tänkte jag: Inte mycket! Sen bläddrade jag igenom mina foto i mobilen och det stämde inte alls. Det har hänt hur mycket som helst. Stora och små saker. Glada och mindre glada saker. Livet, helt enkelt. Jag har övat mig på att flyta med. Som någon klok person sa: ”Vi måste lära oss att släppa årorna och flyta med i stället för att försöka ro mot strömmen”. Kan det ha varit Buddha?


Free download Flower Wallpapers, Beautiful flower wallpapers, Flower wallpaper for apple, flower wallpaper for pc5

 

Jobbat och försökt att klara av mitt tokiga schema på ”Verket”- har nog skrivit om det tidigare. Idag har jag fått ett betydligt lättare schema med fler nattpass och längre ledighet. Jag är glad och nöjd!

Det har också varit en del dramatik med dödsfall och medföljande begravning, akuta sjukdomar och sjukhusbesök.

Just nu sitter jag med en bomullstuss och en massa gult kladd i örat. Har öroninflammation och efter en del turer på sjukhuset fick jag medicin och den är alldeles gul. Tror det går att färga tyger med den. Vem har öroninflammation nu för tiden? Trodde den var utrotat, tillsammans med spanska sjukan och digerdöden!!

Har jag pysslat? Jajemen…MASSOR! Kommer att återkomma till detta. Ville bara skriva idag och visa att jag lever. Om du läser, skriv gärna till mig. Jag lovar att svara…

MASSOR AV KÄRLEK

il_340x270.532736909_eggt (340x270)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tankar framåt natten…

Vaknade idag (Tacksam!) pink-heart-clipart1.png

Jag tycker om att skriva den första meningen. Den påminner mig om att det faktiskt inte är självklart. Det är inget jag skriver på ren slentrian. Varje gång jag skriver det stannar jag upp och tänker en stund…

597624__follow-in-his-footsteps_pMycket har hänt. Har varit med om många omvälvande saker…som både tröttat mig och gett mig kraft. Många människor har kommit in i mitt liv. En del har passerat förbi, andra har stannat. Vissa som passerat förbi har ändå stannat kvar. Det är ok =)

Vissa smärtsamma stunder har också funnits. Det är inte lätt att möta alla dessa människor på flykt utan att påverkas.

Min kropp har också svikit mig. Axeln gör riktigt ont, ryggen bråkar, nacken ömmar. Halsen kliar och jag hostar varje natt och måste gå upp och ta hostmedicin…Ändå känner jag mig stark. Visst…jag är trött när jag kommer hem efter jobbet och jag sover mycket. Eller vi – rättare sagt. Ester pink-heart-clipart1.png sover också mycket. Underbara varelse…

Samtidigt njuter jag av att äntligen få jobba med något som betyder något. Att få göra nytta! Det har jag saknat länge…

Det är något speciellt med att jobba på nätterna. Cirka var fjärde vecka jobbar jag kväll, mellan 13.22-21.00. Gillar det inte alls. Mycket bättre med nätter. Min kropp verkar gilla det. Jag cyklar hem på morgonen och ser att staden börjar vakna och det känns rogivande på något sätt. Lantern-candle-snow-winter-nice-hd-image-wallpaper-free

Livet blir annorlunda. Jag hatar verkligen att leva ett inrutat liv. Det går så fort att dö då. Det enda man gör är att längta till fredag. Redan på måndagen pratas det om att snart är det fredag. Blir helt trött! Nu känner jag mig mycket friare. Inga rutiner och ingen tristess…Jag älskar det!

 

 

Jag är verkligen rädd!

Vaknade idag (Tacksam!)pink-heart-clipart1.png

Jag hatar att vara rädd. Det är en känsla som tär på mig. Den är svårt att hantera. Nervositet kan jag andas bort, oro kan jag också leva med. Men rädslan…den gnager och biter på djupet. Ibland vet jag inte vad jag är rädd för…har bara en allmän känsla av att en katastrof närmar sig. Det har jag lärt mig handlar ofta om att jag tror mig vara på väg att förlora kontrollen…den där kontrollen, du vet…den som man inbillar sig att man har…=)

Jag är verkligen rädd idag. Rädd för att vi är på väg rakt in i ett tredje världskrig. Världen är helt galen och ingen verkar veta hur man ska lösa saker längre. Människor är på flykt, krig rasar, galningar dödar i någon religions namn, folk dör ute på haven, konsertbesökare blir nerskjutna…Det är bara för mycket!xcgKn5Mzi

Å ena sidan manas vi att känna och tro på att kärleken vinner över hatet. Å andra sidan skall vi möta hatet med ännu fler vapen och ännu fler människor ska sätta livet till. Trots att jag sitter här i min trygga del av världen är jag rädd. Det är ju helt galet.

Jag förstår inte hur vi ska kunna leva under det här trycket…Hatet flödar på nätet och det är svårt att förhålla sig. Vet du hur man gör? Jag vet inte! Vill bara skrika…

Jag letar alltid efter hopp och min nya idol och förebild är Malmöbon Siavosh Derakthi…Hittade det här klippet från hans senaste intervju på TV4…Jag älskar hans sista kommentar på finaste dialekten: ”Nånting annat?”:

http://www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/hatet-i-samh%C3%A4llet-v%C3%A4xer-nu-m%C3%A5ste-vi-bevisa-att-vi-st%C3%A5r-sida-vid-sida-3222972

 

Ta dig själv på allvar!

Vaknade idag eller snarare ikväll (Tacksam!)pink-heart-clipart1.png

Vid något tillfälle – tror det var när jag gick en smärtkurs – satt vi ett gäng och pratade om hur man hanterar sina sjukdomar och smärtorna. Det var många som hade kloka idéer, en del praktiska råd och andra menade att det satt i huvudet och det handlade om hur man upplever smärtan. Det var speciellt en kvinna som reagerade starka när jag sa: ”För att kunna hantera smärtorna måste man ta sig själv på största allvar.”free-autumn-leaves-background

Kvinnan tittade på mig och fnös och menade att jag hade fel. Då skulle man ju gå ner sig helt om man hela tiden håller på att känna efter och aldrig kunna skratta åt eländet. Men det var inte alls det jag menade…

Jag håller fast vid att man måste ta sig själv och sitt mående på allvar. Att känna efter ordentligt hur man mår och sedan förhålla sig till detta och planera dagen efter det, anser jag är det bästa för en. Att inte lyssna på andra hur man borde må och hur man borde bete och känna sig…Det är helt förödande. Jag menar att för att kunna leva med sin sjukdom eller kroniska smärta är det viktigt att se till att man har det så bra som möjligt och då måste man lyssna inåt för att känna efter. På samma sätt som jag skulle kolla av hur mina nära och kära mår och sen se till att göra det som är bäst för dom enligt deras önskemål…Det är att ta på allvar!

Att lyssna på sin inre röst är lätt…och svårt. Svårt för att man kanske inte litar på den. Man har kanske aldrig fått lov att lyssna. Det handlar ofta om mig och mina behov och är man uppvuxen, som jag är, i en miljö där man inte gråter eller gnäller då biter man fan ihop. Eller om man gråter, får höra att man är känslig. Som om det är något fult. Det kan ju också hända att man får höra: ”Det går över när du gifter dig!” Är det något du känner igen kanske…

Är du medveten om dina automatiska tankar? Dina så kallade ”Sanningar”. Hör du dem långt bak i huvudet? Dem är ofta inte sanna…bara hittepå! Men ack, så stark röst dem har. Vi styrs mycket av våra automatiska tankar. Lyssna inåt och se om du hör dem…

En del av vårt arv sitter i ryggraden – den berömda ryggsäcken som hänger där och dinglar – men det betyder inte att vi inte kan ändra på det om vi vill. Vem har sagt att just du ska bära den ryggsäcken…Kasta bort den…köp en ny och fyll den med andra saker…

Börja rensa ut alla dina medärvda föreställningar och släng bort dem som inte passar i ditt liv längre. Det är väldigt livgivande och förlösande…

Tänk på den du älskar mest och hur du behandlar den…behandlar du dig själv så…Inte??

Kanske dags nu!

beautiful-wallpaper-hd-love-heart-free-download

En blick räcker…

Jag vaknade idag (Tacksam!) pink-heart-clipart1.png

Hennes ögon har stannat kvar i mig…

De mörka ögonen som utstrålar en sådan styrka trots allt hon varit med om eller kanske på grund av det. Kvinnan är nog cirka trettiofem år men ser ut att vara tio år äldre. Fötterna är ömma och förmodligen fulla med sår efter att ha gått i femton(!) dagar för att komma till fram. Fram till norra Europa och sina släktningar. Vem vet vad hon råkat ut för under tiden. När jag träffar henne är det hennes stora, mörka ögon jag ser först, sedan hennes stora tunga ryggsäck och att hon haltar illa.

Det värmer mitt hjärta i djupet när jag får henne att le. Trots att vi inte kan prata med varandra förstår vi ändå…Jag erbjuder henne en ostfralla och vatten. Hon tar bara emot vattnet. Jag skulle så gärna vilja veta vad hon tänker på…

När jag sitter ner och pratar med henne lite senare, med hjälp av tolk, går vi bara igenom det vi enligt alla regler ska. Mitt jobb är inte att fråga henne om vad hon har varit med om men jag vill gärna veta. Men jag nöjer mig med att se henne i ögonen och hälsa henne välkommen till Sverige…

Det var ett vackert möte…Och jag känner tacksamhet!