Jag är verkligen rädd!

Vaknade idag (Tacksam!)pink-heart-clipart1.png

Jag hatar att vara rädd. Det är en känsla som tär på mig. Den är svårt att hantera. Nervositet kan jag andas bort, oro kan jag också leva med. Men rädslan…den gnager och biter på djupet. Ibland vet jag inte vad jag är rädd för…har bara en allmän känsla av att en katastrof närmar sig. Det har jag lärt mig handlar ofta om att jag tror mig vara på väg att förlora kontrollen…den där kontrollen, du vet…den som man inbillar sig att man har…=)

Jag är verkligen rädd idag. Rädd för att vi är på väg rakt in i ett tredje världskrig. Världen är helt galen och ingen verkar veta hur man ska lösa saker längre. Människor är på flykt, krig rasar, galningar dödar i någon religions namn, folk dör ute på haven, konsertbesökare blir nerskjutna…Det är bara för mycket!xcgKn5Mzi

Å ena sidan manas vi att känna och tro på att kärleken vinner över hatet. Å andra sidan skall vi möta hatet med ännu fler vapen och ännu fler människor ska sätta livet till. Trots att jag sitter här i min trygga del av världen är jag rädd. Det är ju helt galet.

Jag förstår inte hur vi ska kunna leva under det här trycket…Hatet flödar på nätet och det är svårt att förhålla sig. Vet du hur man gör? Jag vet inte! Vill bara skrika…

Jag letar alltid efter hopp och min nya idol och förebild är Malmöbon Siavosh Derakthi…Hittade det här klippet från hans senaste intervju på TV4…Jag älskar hans sista kommentar på finaste dialekten: ”Nånting annat?”:

http://www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/hatet-i-samh%C3%A4llet-v%C3%A4xer-nu-m%C3%A5ste-vi-bevisa-att-vi-st%C3%A5r-sida-vid-sida-3222972

 

När man behöver någon…

I hela mitt liv har jag alltid trott att jag måste klara mig själv och att ensam är stark…Jag hade fel! Idag vet jag bättre.

Tidigt tog jag på mig att hjälpa och stötta världens alla behövande utan att förstå att för att hjälpa någon annan måste man ta hand om sig själv först. Jag upplever mig själv som intelligent, men när jag för några år sedan fick frågan av psykologen vad jag skulle göra om jag och mitt barn sitter i ett flygplan och trycket faller i kabinen och syrgasmaskerna faller ner, satt jag bara och tittade på honom – kände att det var en test – och sen sa jag: ”Jag sätter masken på barnet först och sen på mig själv – självklart (den var ju enkel!).” Nu i efterhand kan inte för mitt liv förstå att jag inte visste bättre…

Det har tagit mig nästan hela livet att inse att jag har folk omkring mig som vill och kan hjälpa mig. Att det bara är att fråga…(den är ju också enkel, eller…). Vad är det som gör att vi människor inte ber om hjälp, att vi tror att man skulle få ett nej! Skulle jag säga nej om någon fråga om hjälp…Självklart inte. untitled (640x480)

Idag vet jag att det alltid finns någon där när jag behöver hjälp och det är verkligen något att vara tacksam för. Är omgiven av massor av kärlek och fina människor.

Det finns alltid hos mig en stor rädsla att förlora dem jag älskar och det har gjort att jag är försiktig. Jag lever ensam på grund av just denna rädsla. Att ha barn är underbart men också skrämmande. Ibland kryper känslan på mig att jag kan förlora någon av dem och då slutar jag andas en stund och får ta till alla knep jag har lärt mig att få tillbaka mitt lugn igen. Att leva för stunden och den kärlek man har i livet är det bästa men också det svåraste.

Mitt hjärta har också sakta öppnats upp och börjat kunna ta emot kärleken – trots rädslan. Min pappa säger att han blivit mjukare med åren och det är väl så det är. Man blir en riktig mjukis med åldern…och det är väl inte så dumt…

 pink-teddy-bear-with-purple-bow-Download-Royalty-free-Vector-File-EPS-46585