Tankar framåt natten…

Vaknade idag (Tacksam!) pink-heart-clipart1.png

Jag tycker om att skriva den första meningen. Den påminner mig om att det faktiskt inte är självklart. Det är inget jag skriver på ren slentrian. Varje gång jag skriver det stannar jag upp och tänker en stund…

597624__follow-in-his-footsteps_pMycket har hänt. Har varit med om många omvälvande saker…som både tröttat mig och gett mig kraft. Många människor har kommit in i mitt liv. En del har passerat förbi, andra har stannat. Vissa som passerat förbi har ändå stannat kvar. Det är ok =)

Vissa smärtsamma stunder har också funnits. Det är inte lätt att möta alla dessa människor på flykt utan att påverkas.

Min kropp har också svikit mig. Axeln gör riktigt ont, ryggen bråkar, nacken ömmar. Halsen kliar och jag hostar varje natt och måste gå upp och ta hostmedicin…Ändå känner jag mig stark. Visst…jag är trött när jag kommer hem efter jobbet och jag sover mycket. Eller vi – rättare sagt. Ester pink-heart-clipart1.png sover också mycket. Underbara varelse…

Samtidigt njuter jag av att äntligen få jobba med något som betyder något. Att få göra nytta! Det har jag saknat länge…

Det är något speciellt med att jobba på nätterna. Cirka var fjärde vecka jobbar jag kväll, mellan 13.22-21.00. Gillar det inte alls. Mycket bättre med nätter. Min kropp verkar gilla det. Jag cyklar hem på morgonen och ser att staden börjar vakna och det känns rogivande på något sätt. Lantern-candle-snow-winter-nice-hd-image-wallpaper-free

Livet blir annorlunda. Jag hatar verkligen att leva ett inrutat liv. Det går så fort att dö då. Det enda man gör är att längta till fredag. Redan på måndagen pratas det om att snart är det fredag. Blir helt trött! Nu känner jag mig mycket friare. Inga rutiner och ingen tristess…Jag älskar det!

 

 

En omtumlande vecka.

Vaknade idag (tacksam!).1576_zen-meditation-wallpaper-03

Första natten på en dryg vecka som jag kunnat sova ordentligt. Veckans som gått har varit riktigt omtumlande…på ett bra sätt.

Har nu jobbat på Migrationsverket en vecka och känner mig redan hemma. Det har jag faktiskt inte varit med om tidigare. Vi var många som började samtidigt och ändå klarade personalen av att ta hand om oss på en fint sätt. Ingen tvekan om att det är en bra arbetsplats och jag hoppas innerligt att jag får stanna efter januari.

Självklart kommer jag inte skriva om vardagen på min arbetsplats – sekretessen är stark – men mina känslor kommer jag att skriva om. Har fått en helt annan förståelse för människors liv i krigshärjade länder. Det gör verkligen ont i en. Samtidigt känner jag att jag gör nytta. Det var väldigt, väldigt längesedan jag kände att jag var på rätt plats och kände mig tillfreds med mina sysslor. Jag njuter och jag kommer fortsätta njuta även när jobbet blir vardag =)

När jag vaknade i förmiddags med Ester <3 (eller Fisen som är hennes nya namn…tihi) tätt intill min mage, djupt sovande, hade  min tacksamhet inga gränser. Jag låg kvar en stund i sängvärmen, kliade Fisen på magen och bara slappnade av. Hade absolut ingen brådska. Mycket skön känsla.20141207_094117 (640x330)

Min kropp är stark och frisk, mitt sinne är lite slött men jag är full av glädje.

Vad mer kan man önska sig…

 

Att känna tacksamhet…

I flera dagar har jag gått runt och känt mig lycklig och lugn djupt ner. Det är inget jag brukar göra.

Ibland går man bara runt och är och tänker inte så mycket på vad som händer i eller utanför kroppen. Ofta är jag trött och har ont och då går all min energi åt till det. Vad är det då som är annorlunda? Det tog en stund innan jag kom på det…

Jag har sett allt detta elände med flyktingarna – inte främst i vårt land – utan alla andra länder som beter sig som riktiga idioter. Jag förstår ingenting. Hur kan man stoppa människor från att fly till säkerheten? För mig är detta helt ofattbart. Har tänkt mycket på hur man skulle må om man själv var i en sådan situation – tror inte jag riktigt kan sätta mig in i deras situation – men jag kan lätt förstå hur mycket jag skulle orka om mina barn farit illa…praying_hands_203324

Och det är här min tacksamhet kommer in: mina barn har det bra, inga bomber faller runt mig, jag har en varm säng att krypa ner i…varje kväll (detta tänker jag på varje kväll när jag lägger mig och Ester <3 kryper ner under täcket och kurar ihop sig som en varm liten boll)! Behöver inte heller känna mig otrygg, att jag skall bli våldtagen, torterad, dödad av krypskyttar. Jag kan gå rakt ut i köket och öppna kylskåpet och ta fram vadhelst jag känner för. För trots att jag är arbetslös för tillfället har jag mer än vad jag behöver. Ingen hunger river i kroppen, jag fryser inte så jag skakar, har inte ont i fötterna efter många mils gående till någon plats som kanske kan ge mig den trygghet som jag så hett längtar efter.

Sitter här med mitt kaffe och känner en djup, djup tacksamhet för det jag har men också för det jag slipper att vara med om.

När kände du tacksamhet senast…?