Att våga prata om döden…

Jag vaknade idag!

Det gör mig faktiskt väldigt glad. Det finns mycket som man kanske tar för givet men att få vakna upp igen efter en natts sömn, det är inte självklart. Inte i min ålder i alla fall…

När jag lägger mig på kvällen brukar jag högt säga: ”Tack för ännu en dag – låt mig vakna imorgon”. Detta riktar jag inte till någon gud eller annat väsen. Det är bara något jag behöver säga. En typ av tacksamhet.

Jag har alltid varit fascinerad av döden. Förmodligen väcktes min nyfikenhet redan när jag var liten och efter ett allvarligt astmaanfall blev räddad till livet på sjukhuset. Jag var död en stund och vad som hände där det vet ju ingen. Har aldrig varit rädd för döden, bara nyfiken. När min mamma sedan tog livet av sig kom jag på att det är den fullkomliga lösningen. När livet är för tungt och man knäar…Ja, man kan ju alltid ta livet av sig. Detta har alltid varit en tröst för mig och gett mig ork att fortsätta en dag till.

Att prata om döden är tydligen väldigt svårt och folk blir ofta rädda. Vissa reagerar med att tycka att det är tråkigt och deprimerande. Många stoppar huvudet i den berömda sanden. Lite synd att vi har den relationen till döden. Tråkig är det ju knappast. Skrämmande – absolut! Varför är den skrämmande? För att vi inte pratar om den kanske…

Egentligen vore det mer naturligt att vi lever som om denna dagen vore den sista…För vi vet ju aldrig när det tar slut. Men jag tycker ofta att vi tror att vi ska leva väldigt länge…Först när vi blir äldre och gamla blir döden mer närvarande. Lever vi då för dagen…Det tror jag inte!

quotes-on-life_large

Livet eller döden…

Träffade en fin tjej igår och vi hade en diskussion om livet och vad man måste gå igenom för att på något sätt komma ut på andra sidan och förhoppningsfullt känna att man kunnat landa. Sen är det väl egentligen bara en fråga om vad man landar i och hur man upplever det.

Hon har gått igenom en skilsmässa och har stora barn och precis som jag, ska hon nu försöka finna sig själv. För mig har det verkligen varit en märklig resa…med många upp och nergångar. Är jag framme – knappast. Livet är ett enda långt lärande…Är det det, som är meningen med livet?

Det är många gånger jag har sprungit genom livet utan att kunnat stanna upp och ”lukta på blommorna”. Tänk så många blommor jag missat. Idag är jag ganska bra på att stanna. Och jag kan också acceptera att saker får ta sin tid.pink-flower(3)

Hela sommaren har jag varit med mig själv och övat på att bara vara och det har varit otroligt bra för mig. Är väldigt nöjd med det men jag när också en rädsla att jag inte ska klara av att stanna där när jag väl börjar jobba igen. Verkligen en utmaning att ta tag i.

Jag tänker att vi ofta gör livet för stort. Det ska hända mycket hela tiden och vi är aldrig nöjda. Det finns många val och möjligheter idag som inte fanns förr. Livet blir en kamp. Vad består den kampen i?

Många frågor =)…få svar!

När jag gick i terapi fick jag i uppdrag att skaffa mig en kalender med ett veckouppslag i stället för den jag hade som hade två dagar på varje uppslag. Först fattade jag inte varför men det blev ganska snart tydligt vad han ville. Fick i uppdrag att gå hem och föra över allt i min nya kalender och när jag var klar blev jag väldigt ledsen och trött. Det fanns något bokat nästan varje dag – både roliga och tråkiga saker – och jag började förstå att det fanns en anledning varför jag var helt slutkörd. Med facit i hand (min nya kalender!) var det lätt att se hur jag hoppade runt överallt och min energi dränerades allt eftersom vecka gick. Till min stora sorg fick jag börja stryka bort saker…även det som var roligt. När jag klagade hos min psykolog på detta tittade han på mig en lång stund och sa sen: ”Du har två val! Fortsätt som nu och gå under eller börja ta hand om dig själv. Det är ditt val – Livet eller Döden!”

Wow…det blev verkligen ett uppvaknande för mig. Ibland måste man få en rejäl käftsmäll för att vakna…death

Har också förstått att när man har stressat länge och inte tagit hand om sig själv tar kroppen stryk. I mitt fall tappar jag fort koncentrationen, hör dåligt och blir fort trött. Och det, tillsammans med fibromyalgin, blir en kamp i sig som jag måste förhålla mig till…Dagligen!