Mina projekt under 2018

Tänkte jag skulle visa lite bilder på en del av mina projekt jag gjorde under 2018. En del av mina projekt blev påbörjade men aldrig avslutade eller blev liggande. Jag försöker att slutföra allt jag påbörjar men som vanligt i livet är det ibland annat som kommer emellan.

Jag har handarbetat under nästan hela mitt liv – min mamma lärde mig att sticka när jag var sju, åtta år gammal. Hon var otroligt duktig och snabb som vinden när hon satt och klickade med sina stickor. För mig kommer alltid ljudet av stickor som slår mot varandra i en jämn takt alltid vara förknippad med lugn och ro och en trygghet. Av vem eller när jag lärde mig att virka kommer jag inte ihåg.

Jag blir alltid lika glad när jag kan lära mig något nytt och just C2C (corner to corner) är något jag aldrig stött på tidigare. Jag följer The Patchwork Heart på Instagram och det var där jag såg detta mönster första gången och nu är jag helt såld. Älskar virka mormorsrutor men hatar allt ihopvirkande och fästande av trådar. Med C2C slipper man virka ihop och trådarna kan man fästa på vägen. Mycket praktiskt. Mönstret Gingham (rutmönster) är också underbart vackert. Jag lägger in en länk här där du kan se hur man gör:

http://www.thepatchworkheart.co.uk/2018/06/c2c-jayg-corner-to-corner-join-as-you.html?m=1

 

En babyfilt i Ginghammönster

 

Innan jag upptäckte C2C gjorde jag en babyfilt i mormorsrutor – också roligt men lite mer jobb. Jag gjorde en likadan i rosa färger men har inte orkat fästa trådarna än =)

 

En babyfilt i mormorsrutor i tre gröna nyanser och offwhite. Den blev riktigt fint.

 

Disktrasor i 100% bomull älskar jag att göra. Jag har använt dessa länge nu och upplever aldrig att de börjar lukta illa.

 

En söt liten sommarhatt till ett barn.

 

Jag hittade ännu ett mönster jag aldrig provat tidigare – drakfjäll. Så häftigt!

Det blev ett par handledsvärmare i olika garner. De värmer riktigt gott. Och är väldigt vackra.

Ett par handledsvärmare i drakfjällsmönster

 

Jag har gjort en massa andra saker men inte tagit några foton, tyvärr. Det har blivit några halsdukar, tvättlappar, mössor, ett otal upprivna projekt som aldrig kommer att bli färdiga (känner du igen dig?).

Vad älskar du att göra?

 

Golden milk och min ledsna mage

 

Nu ska jag och min mage göra en liten resa.

I våras fick jag  gallblåsan bortopererad och efter att jag läkt blev jag av med alla mina magproblem. Under ganska lång tid – vi pratar kanske 4-5 år – har jag  haft ont från och till på höger sida av magen och rakt ut i ryggen. En irriterande och molande värk. Inte tio på en tiogradig skala men runt fyra. Jag var inte glad…

Som vi alla vet får man vänta ganska länge – efter att vården bestämt sig för att min diagnos, som man redan vetat i flera år att man har, stämmer med deras diagnos – på att få bli opererad. Men till sist blev det av.

Det skulle bara vara en liten lätt titthålsoperation – men se där bedrog man sig.  Man hittade mycket riktigt en sten (retar mig fortfarande på att jag inte bad att få den) men den lille jäkeln ville inte komma ut och man fick gräva efter den och då passade bukvätskan på att rinna ut lite här och var i min fina kropp. Detta tog ett tag att suga upp. Efter en något dramatisk och förlängd operation rullades patienten in på uppvaket och därefter till avdelningen för att snällt stanna kvar över natten – för observation. Jag var inte glad nu heller…

Nu har det gått ett tag och magen krånglar igen. Det känns som gallproblem men eftersom den lille blåsan saknas får man ju förutsätta att det är något annat. Som vanligt vill jag inte gå till doktorn utan vill gärna först försöka fixa mig själv på egen hand.

Jag har sett många inlägg om Golden Milk och nu ska det testas. Det ska verkar smärtlindrande och hjälpa till att läka inflammationer. Vi får väl se…Jag är alltid öppen för att testa.

Jag har hittat ett enkelt recept – är du intresserad kolla här:

https://blogg.annikamalm.se/golden-milk-antiinflammatorisk-halsodryck/

Jag har druckit mjölken en vecka nu och jag måste säga att den är riktigt god. Än så länge har jag inte märkt någon förändring men skam den som ger sig.

Om du – som eventuellt läser – har fler bra tips på självläkning, tveka inte att skriva till mig.

 

 

 

 

Jag har en jävla klimatångest…på riktigt!

 

Är du rädd? Det är jag…På riktigt! Och det borde du också vara…På riktigt!

En dag förstod jag. Hur illa det är i vår värld och att vi inte kommer undan längre. Vi gör faktiskt inte det…

Vad öppnade mina ögon? Jag lyssnade på Malena Ernmans bok – Scener ur hjärtat. Det var en riktig käftsmäll. Det gör fortfarande ont.

Jag har klart fattat innan att det är illa men inte hur illa. Sen lyssnade jag på hennes dotter, Greta Thunberg, och då började jag gråta. Hon har fattat och hon är bara 15(!) år.

Vad jag inte förstår är varför det inte står massor om detta i nyheterna varje dag och pratas om på alla sociala medier som finns. Detta är egentligen det enda man borde ägna sig åt. Att lära sig och alla andra man känner hur jävla illa det är med vår jord och att vi håller på att ta död på oss själva. För så illa är det. Nu räcker det inte med att konstatera att det pågår en global uppvärmning. Det är mycket större än så. Och det går fort.

Jag tänker att jag inte tagit in det på riktigt eftersom jag är lyckligt lottad att födas och bo där jag gör. Men även i Södra Sverige märks förändringarna. Förr pratade man alltid om klimatförändringar som något som skulle ta hundratals år att hända men när till och med jag under mitt korta liv märker stora förändringar…Ja, då måste man stanna upp och fundera.

Och vart vill jag komma med allt detta? Jag vill att du också får klimatångest – varför ska bara jag ha det? Nej, självklart inte! Men, jag vill att du vaknar. Och tar det på allvar.

Och du ska fortsätta källsortera, plocka skräp på stränderna, sluta använda plast, titta igenom vad dina dusch- och schampoflaskor innehåller och köpa bättre produkter nästa gång, äta mindre kött eller sluta helt, sluta flyga (DET är en riktig källa till oro), prata med andra, lär dig mer och allt annat du håller på med. Det är lätt att tro att det du gör inte spelar någon roll men tänk på att vi är många som gör samma sak och det gör en enorm skillnad.

Gör en klimatkontroll på nätet – här kommer en länk du kan testa.- https://www.klimatkontot.se/

Håll modet uppe – men gör något också!

 

Livet har tagit paus och om nyårslöften

 

En mycket märklig känsla – när livet står stilla. Det har tagit paus. Jag träffar ingen och gör ingenting. Allt står stilla.

Jag är arbetslös – eller mellan två jobb som någon sa härom dagen (detta är ju bara ett sätt att försöka göra det positivt men det förändrar ju ingenting). Det gör något med mig. Jag tappar min identitet och energi. Inte för att jag egentligen vill jobba. Jag hade gärna gått i pension – nu!

Jag har aldrig identifierat mig med det arbete jag haft. Det handlar nog mer om att jag inte gör någonting. Jag tappar liksom mitt värde. Och det är verkligen konstigt. För jag har aldrig, någonsin, jobbat med det jag verkligen vill. Så jag borde inte förlora mitt värde. Jag har alltid bara jobbat för att tjäna pengar – eller för att det är det man gör.

Jag är rädd. För att förlora mig själv. Mitt jag. Önskar att någon kom och plockade upp mig och flyttade mig till en annan plats. Där jag inte behövde oroa mig så mycket. Och som sa: Kära du, allt är bra. Allt kommer att ordna sig.

Det är så mycket jag vill – orkar inte.

Nu har ännu ett år gått och jag har blivit ett år äldre. Jag ser många som, på diverse social medier, summerar 2018 och jag försöker göra det samma och då blir det liksom kaos i mitt huvud. Jag kommer knappt ihåg vad som hände förra året. Jag är en känslomänniska och jag kan utan ansträngning summera mina känslor under 2018 men inga direkta händelser.

Jag sitter nästan alltid och blir förbannad på mig själv för att jag inte varit mer aktiv i min blogg. Skulle gärna vilja skriva varje dag men det orkar jag aldrig. För om jag gjort det hade det varit betydligt lättare att kolla vad jag egentligen har gjort, eller hur?

Hur många dagböcker eller anteckningsböcker jag påbörjat i mitt liv – just den förste januari – det har jag ingen aning om men de är åtskilliga.

Det märkliga är att i mig är det så djupt rotat att jag alltid ska vara positiv så fan ta mig om jag vågar andas en negativ tanke. Och detta gör att jag inte ens kan ha ångest och må dåligt utan att bli arg på mig själv. Vissa saker är väl inlärda. Som sagt – man blir bra på det man gör!

Sitter jag nu här och lovar mig själv en massa saker för 2019? Självklart! Jag ska göra om hela mig själv. Bli en ännu bättre människa, absolut inte gå upp i vikt igen, inte tänka negativt, inte få panik för att jag inte fått ett nytt jobb, träna flera gånger i veckan, gå dagliga promenader, aldrig tappa humöret på Ester, äta rätt, sova bra, träffa nya människor, skapa ett nytt liv…bla bla bla bla bla…
Fan vad trött jag blir. Nej…Jag ska fan bara vara…Så det så! Det är mitt nyårslöfte. Och aldrig flyga mer…Gott Fuckin´ Nytt År!!

 

I mitt ansikte

 

I mitt ansikte ser du allt – om du är uppmärksam. Jag kan inte dölja vad som händer inuti mig. Min smärta, min rädsla, irritation, ilska, lättnad, glädje…

Jag har lärt mig – ja, jag är faktiskt expert- att dölja. Ännu en superkraft jag har. Mina känslor, mina ord. För att skydda. Och jag är blixtsnabb. Jag har nästan alltid koll på mitt kroppsspråk…men inte mitt ansikte. Här syns sanningen. Men du måste vara med när det händer…sekunden efter döljer jag igen. Jag brukar se mig själv som en gammal samuraj – aldrig tappa ansiktet, alltid ha kontroll. Lyckas sådär nu för tiden…man mjuknar med åren, har jag märkt.

Under ett av mina många terapisamtal utbrast plötsligt min terapeut: ”Fan, nu lyckades du till och med lura mig!” Jag tittade nyfiken på honom och frågade vad han menade. Då sa han en sak till mig som verkligen gick rakt in och rörde runt i hela mig: ”Du är så jävla manipulativ!” Jag minns inte om han svor men det kunde han ha gjort, han var det typ av terapeut. Jag blev först helt chockad och sen kom ilskan. Jag kände mig så förolämpad. Vem fan var han som satt och sa sådana saker. Han var ju för helvete min terapeut. Jag reste mig och bara gick, rosenrasande. Han satt lugnt och tittade på mig när jag stormade ut…

Det tog ganska många dagar innan jag lugnade ner mig – tänkte aldrig gå tillbaks – och sen gick jag dit igen. Det kändes som om tiden stått stilla – han satt fortfarande lugnt och väntade på mig med armarna i kors över bröstet. Hade han suttit så sedan sist…fnittrar när jag tänker på det.

Sen började vi bena ut det hela. Och jag höll med. Jag började förstå att det är precis så jag gör. Jag är beredd på allt, har alltid flera olika strategier klart för mig – om detta händer då gör jag så här och om detta händer gör jag så här. Hatar att inte ha koll. Det är väldigt tröttande. Och jag manipulerar omgivningen. Inte för att vinna något utan för att skydda mig själv. Allt handlar om att försöka ha kontroll. Och det kan man ju inte. Det är helt omöjligt. Så varför försöker jag ens…

Vad vill jag ha sagt med detta?

Lyssna inte så mycket på vad jag säger utan titta mig i ansiktet och hitta sanningen där…Men du måste vara blixtsnabb!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Att vara en åskådare

Ibland blir jag en åskådare – i mitt eget liv. Det händer ofta när jag inte riktigt orkar med livet. När saker händer som är svåra att hantera då backar jag ett steg eller två och börjar studera i stället för att vara en del av livet. Eller kanske det bara är ett annat sätt att leva…

Det ger mig en trygghet som jag annars aldrig känner. När jag blir en åskådare förblir jag i nuet. Tankarna får inte samma utrymme. Jag studerar vad som händer och vad folk gör utan att döma eller försöka analysera. Jag önskar jag kunde vara där alltid.

 

 

Jag hade en önskan att få en vecka i solen för att återhämta mig efter ett tufft år men tyvärr blev det inte riktigt som jag hade tänkt mig. Så är det i livet ibland. Tänkte först skriva ett långt inlägg om min resa till Kreta men jag orkar inte.

Nu måste jag försöka hitta kraft någon annanstans. I mitt hantverk, i musiken, i läsandet – har börjat lyssna på böcker igen. Tack vare en av de vackraste människor jag har i mitt liv fick jag tillgång till en lässkattkista. Tack, min älskling.

Just nu befinner jag mig i en bubbla…livet står stilla på något sätt. Jag vandrar runt i min egen lilla värld och det händer inte så mycket – förutom att jag har en galen granne som  just nu försöker banka sig in i min lägenhet. Av någon märklig anledning har jag en granne som hela tiden renoverar sin lägenhet. Och just nu är hen väldigt aktiv!

Det är också en reflektion jag gjort – när jag är en åskådare blir jag inte alls lika lätt uppretad. Jag bryr mig liksom inte. Folk får göra som de vill. Tänk så mycket tid man lägger ner på att reta sig på andra. För mig har det alltid varit ett tecken på att jag är stressad eller utmattad. Min tolerans blir mycket lägre. Jag har nog skrivit om detta tidigare. Jag tycker på allvar att människor är några jävla idioter ibland. Det är ofta jag undrar hur fan folk tänker. Varför de gör eller saker de säger.

Jag blir också mindre rädd och orolig när jag studerar världen i stället för att vara i den.

Hur hanterar du världen när det blir jobbigt att vara i den? Berätta för mig…

 

 

Ibland gråter jag…för att jag kan

 

 

Jag har lätt att gråta.

Det fanns en tid när jag aldrig grät. Inte ens i smyg. Idag är det annorlunda…

När grät jag senast? Alldeles nyss, när jag tittade på Skönheten och Odjuret. Jodå…och det skäms jag inte för…Och sen tittade jag på Like Father och grät ännu mer…Nu är jag törstig och jag ont i huvudet. Priset man får betala för att vara en känslig själ…=)

Ibland gråter jag bara för att…Ja, det finns väldigt mycket att gråta över, tycker jag.

Jag kan bli så otroligt ledsen över att världen ser ut som den gör. Att barn far illa. Att vi har fuckat upp jorden och våra egna liv. Att någon har magen att göra en hund illa. Åh…listan kan göras hur lång som helst. Gråten har så många olika ansikten. Den är ful, den är vacker, den är jobbig, den är förlösande…

Jag gråter när någon jag tycker om säger eller gör fina saker bara för mig. Som när sonen kommer med en jättestor blombukett när mamma fyller år. Eller när pappa har kört iväg för att köpa en bok samma dag jag fyller år…för att han precis kommit ihåg det.

Det finns en viss skillnad på att bli rörd och att bli ledsen. Men tårarna är de samma. Alla tårar är läkande. Som jag ser det.

Och nu gråter jag igen. Det går inte en dag utan att jag fäller tårar. Just nu sitter jag och lyssnar på Sommarpratarna och Kim Walls mamma. Och tårarna rinner. Inte svårt att sätta sig in i hennes brustna hjärta. Kära nån…

Genom livet har jag sett många människor gråta. Mina barns klarögda tårar, de sorgsna tårarna hos den gamla, förvirrade kvinnan i mitt hus som inte längre minns var hon är (men hon minns att jag bor just här och ringer på), min väns ensamhetstårar, den djupa sorgens tårar hos den unga mannen från Syrien som förlorat sin älskade i kriget i Aleppo.

Det finns så många tårar i världen och det är tur det…Och kom ihåg att tårar inte är en svaghet – tvärom!

 

 

 

 

Dags för nytt jobb – men först ska jag ha semester…

Som de flesta redan vet har jag – tillsammans med alla mina kollegor – blivit uppsagd från Migrationsverket…min sista dag är den 4 oktober.

I måndags gjorde jag min sista arbetsdag på verket – det blev en mindre chock – egentligen skulle jag jobbat fram till 28 augusti och sedan ha semester men av olika anledningar blev måndagen min sista dag. Nu går jag på semester. Den längsta semester jag någonsin haft – cirka två månader!

Jag har jobbat där i nästan tre år och det har varit dagar när jag längtat otroligt mycket efter att bara få gå därifrån. Det har inte varit en bra arbetsplats för mig, framför allt inte den senaste tiden. Jag har försökt att hitta vägar att stå ut. Ibland har jag varit så nära att lägga mina nycklar på bordet och bara gå min väg. Men så gör man ju inte…Hade det inte varit för att jag har haft underbara kollegor hade jag aldrig stått ut.

Jag har räknat ner mina dagar och längtat och längtat…

Och så hände det!…plötsligt kunde jag lämna mina nycklar och bara gå…Det kändes mycket konstigt men otroligt förlösande. Det är äntligen över.

Det är väldigt svårt att förklara varför det varit så jobbigt, så det tänker jag inte ens försöka.

Nu ska jag ut och söka jobb – det känns också lite konstigt. Det är lätt att börja tänka svåra tankar. Hänger gärna upp mig på min ålder – nyligen fyllda 57 år. Hur får man nytt jobb när man är så gammal?

Jag hoppas att jag kan tillåta mig att ha is i magen och hitta ett jobb som jag kan älska och trivas med. Har egentligen aldrig letat jobb…jobben har liksom hittat mig. Och därför har jag aldrig hittat det jag verkligen vill göra. Kanske denna gången…

Men först ska jag på semester till Kreta…

 

Min nya hobby

Jag är helt sålt – eller fast i träsket!

För ett tag sedan såg jag på sociala medier något som för mig var helt nytt – Diamond Painting.

 

 

Eftersom jag älskar att lära och testa nya saker var jag bara tvungen att ta reda på mer. Jag har tittat på åtskilliga videos och bilder på detta nya fenomen.

Och nu är jag helt fast…

För er som aldrig sett detta ska jag försöka förklara:

 

 

DP (Diamond Painting) är som korsstygn men i stället för att sy stygnen placerar man en liten diamant gjorda av plast, runda eller fyrkantiga. De är väldigt små och ofta lite glittrande. Mycket vackra. De finns i alla världens färger. Och genialiskt nog har man bestämt sig för att använda DMC-färgskalan. Innebär att alla färgbestämmer diamanterna på samma sätt. Riktigt smart tänkt!

 

 

Man jobbar på en canvas som är förtryckt. Man kan välja mellan tusentals tavlor eller till och med skicka in ett eget foto och få detta upptryckt på tavlan. En otroligt rolig hobby.

Det är en tidskrävande men mycket rogivande hobby – och inte speciellt dyrt.

Kanske något för dig   

 

 

Jag har en superkraft!

 

Jag har en superkraft. Det är sant!

Jag kan bli osynlig…

Det kan hända när som helst när jag har andra människor omkring mig. För när jag är ensam behöver jag ju inte vara osynlig. Det är liksom ingen vits med det.

Det händer ofta när jag pratar med någon. Mitt i en mening…bara sådär. Hepp…och där blev jag osynlig. Mycket märklig känsla. Ibland växer det ut en glaskupa runt mitt huvud också och allt låter ihåligt. Jag stannar upp och försöker förstå. Vad hände? Vad gjorde jag?

Det händer också när jag känner mig bortglömd.

Eller när någon avbryter mig…

När jag berättar om detta för någon får jag nästan alltid samma svar: ”Du är verkligen inte osynlig – du gör intryck.” Får sällan höra något dåligt om mig själv. Så varför blir jag osynlig?

Det är ju inte precis till någon nytta…Eller? Nu kommer jag plötsligt på att det kan vara ett försvar. Men mot vad?

 

 

Nu svamlar jag men det får jag väl göra – det är ju min blogg  .

Och nu kommer jag på att jag har en superkraft till. Jag kan förvandlas till en bläckfisk. Med tentakler som sträcker sig ut åt alla håll. Ute på varje tentakel finns ett öga och ett öra. Jag sträcker ut alla tentakler på samma gång – varför bara en, då kan jag ju missa något – och försöker ta in allt på en och samma gång. Helt orimligt. Det funkar ju inte…Det vet jag. Jag vet också att det inte är till någon som helst nytta. Det bara tröttar mig.

Jag lär ju inte komma på några lösningar idag men som vanligt behöver jag få ner saker i skrift.

Vad har du för superkrafter? Berätta – jag vill verkligen veta…

Hälsningar

en osynlig bläckfisk