Skuld är svårt att bära.

Hösten är här och jag försöker ta in vad som hänt den senaste tiden. Det är som om min hjärna har stängt ner. Det är två saker jag tänker på hela tiden – två saker jag inte kan hantera.

Min pappas död och skulden över Esters bortgång.

Pappas död är ett rent sorgearbete – det vet jag. Men skulden jag känner över Esters död är en annan sak. Jag tror nämligen att det är mitt fel att hon blev skadad. Bara att skriva detta får mina händer att skaka och mina tårar att rinna. Det är så oerhört tungt att ens tänka på.

Min skuld bottnar inte i att jag alltid tar skulden på mig för allt lidande i världen – eller gör det det? Jag vet inte men det är skit samma. Jag känner skuld…punkt!

Ester drabbades av ett diskbråck i nacken. Hon bar alltid en sele. Älskade att äta allt hon kunde komma åt som låg på marken. Kaninlortar, måsbajs, gräs och allt annat som luktade och eventuellt smakade gott. Hon var snabb som vinden och ofta hann jag inte stoppa henne. Men lika ofta drog jag till i kopplet för att få henne att sluta. Detta gjorde att hon drogs åt sidan varje gång och ibland med ett snabbt ryck. Därför tror jag att det var mitt fel. Det är den enda förklaring jag kan hitta till hennes skada. Och därför är min sorg ännu tyngre. Skuld väger mycket. Plus att det känns som om jag svek henne. Hon hade kanske blivit bra efter en operation. Det är det ingen som vet. Det var mitt beslut att avlida henne.

Hemma går jag runt i pappas pyjamasbyxor för att jag inte kan släppa taget om honom – än. Det tröstar mig på något konstigt sätt.

Igår blev sorgen för stor och jag gick in och satte mig i Sankt Petrikyrkan och började gråta. Det var en skön gråt. Man höll på att förbereda för en begravning och det kändes passande. Folk gick tyst om kring och rättade till blommor, någon repeterade en sång på orgel, en ung man kom förbi där jag satt och tände ett ljus. Han tittade inte åt mitt håll utan lät mig sitta där. När jag gick ut tänkte jag på dem som äntligen skulle få begrava sin nära och kära. Och på deras sorg och deras tårar. Det tröstade mig lite…

Jag gick ut i höstsolen och mitt hjärta kändes lite lugnare och jag kunde andas igen. Och högt uppe i himlen hörde jag tranor…

Nu är resan snart slut…för båda två.

I torsdags hämtade jag Esters aska på Djursjukhuset. Jag trodde att det skulle bli en enkel sak att bara rulla in dit och hämta asken hon låg i men jag blev väldigt berörd och tårarna rann ohämmat.

Det väckte starka känslor när jag steg in på sjukhuset. Och när dem kom med en fin kasse med grönt silkespapper i brast det helt. I kassen låg det en träask med det som blev kvar av min älskade hund. Jag blev tagen att asken var så liten och vackert skuren. Och saknaden värkte i mig.

Plötsligt kom jag ihåg hur gott hon luktade i nacken, precis bakom örat där jag brukade köra ner min näsa och dra djupa andetag. Hon älskade det. Jag brukade snusa en lång stund och jag kunde riktigt känna hur hon fnittrade.

Den doften saknar jag. Och hennes mjuka och varma kropp. Och hennes orubbliga glädje. Oavsett vad som hände viftade hon på svansen och gick vidare. Därför känns det svårt att tänka på hennes sista tid som var så full av smärtor. Jag kommer alltid höra hennes förtvivlade skrik. Hon skrek in i det sista, hon var så rädd. Min stackars lilla tös.

Jag är förvånad hur hon lyckades komma innanför min hud. Det ville jag inte. Jag brukar inte låta någon komma riktigt nära men hon lyckades på något sätt. Hon var det sjunde djuret jag omhändertog och den enda som lyckades komma hela vägen in.

Om några veckor kommer min familj att träffas vid havet och strö min fars aska och jag kommer ta med mig Esters också och strö den sidan om hans. Tänker mig att dem sedan kan vara tillsammans och gå på äventyr.

Ester lyckade nämligen komma min far under huden också. Pappa var inte speciellt intresserad av djur och kunde vara ganska hårdhänt och lite klumpig. Och det var han mot henne också men hon älskade honom ändå. Hundar är så kloka. Hon brukade lägga sig hos honom och accepterade hans hårda behandling. Efter en stund slappnade hon av och pappas händer började stryka hennes mjuka päls långsamt och mjukt. Sen kunde han sitta där och småprata med henne och hon lyssnade.

Det är en konst att lyssna…som få behärskar…

Innan jag lyfter glaset till munnen och sveper i mig whiskyn höjer jag det och säger: ”Skål, pappa!”

Detta gör jag varje gång…Min pappa och jag brukade ta en whisky tillsammans. Innan han blev sjuk. Jag kommer ihåg hur hans ögon glittrade varje gång jag förslog att vi skulle ta oss en liten jäkel…Det var vår sak!

Och därför fortsätter jag skåla. Jag tycker om känslan det väcker i min kropp. Som att han fortfarande finns kvar.

Men det är inte det jag tänker på idag…

Den senaste tiden har jag flera gånger upplevt att jag blivit avbruten. Och det har gjort att jag känner mig osynlig. Och självklart har jag försökt förstå vad det beror på. Ibland pratar jag mycket…det liksom bubblar över…och jag behöver få det ur mig. Men få vill lyssna. Så vad tänker jag då? Naturligtvis att jag inte är tillräckligt intressant. Ingen vill lyssna, man vill hellre själv prata…

För några år sedan blev jag väldigt medveten om att jag ibland tog för stor plats. Jag pratade för mycket och jag var liksom för mycket överhuvudtaget. Det var ingen som sa det till mig rakt ut men det var en känsla som växte i mig. Och då började jag öva mig på att lyssna. Jag tänkte att om jag lyssnar mer så kommer man också att låta mig prata. ”Behandla andra som du själv vill bli behandlad”…Ja, du vet!

Men det funkar inte. I alla fall inte just nu. Så fort jag öppnar munnen och kanske hinner säga några ord börjar den andra prata…i mun på mig. Vad gör jag för fel? Jag vet verkligen inte…

Om du säger: ”Inte för att jag vill skryta, men…” Vad är det du egentligen vill? Förmodligen vill du skryta…för att bli sedd. Jag förstår att man ibland behöver framhäva sig själv. Just för att bli sedd.

Något brister i mig när jag återigen blir avbruten. Det är som att mina kanter suddas ut. Och jag blir tystare för varje gång. Att behöva kämpa för att få säga det man tänker på blir jobbigare. Och min tystnad blir ännu djupare. Jag är långsam i mina tankar och därför tar det tid för mig att uttrycka det jag vill säga. Är det därför jag blir avbruten? För att jag tar för lång tid på mig att säga det jag vill?

Jag märker att jag börjat tala långsammare, för att jag vill att man ska höra det jag säger. Men det funkar inte. Ingen lyssnar.

Så vad betyder allt detta? Är jag så ointressant och tråkig? Eller finns det inte plats för eftertanke och långsamma samtal? Måste allt gå så fort hela tiden?

Men jag vill ha långsamma samtal och tid för reflektion…

Den jävla ångesten!

Hon tittar på mig med sina mjuka ögon och plötsligt gråter jag. Tårarna rinner sakta. Det är ingen hysterisk eller åtkramande gråt. Det är en stilla gråt. En befriande gråt. Hon lägger en mjuk och varm hand på min arm. Det är allt och det gör att min gråt bara fortsätter. Det är befriande och helande.

När jag vaknade i morse var jag hostig och tajt i halsen. Det kändes svårt att andas. Jag blev smått stressad. Tänkte att nu hade jag fått virusen och skulle hamna i respirator. Nu var det min tur. Paniken ökade. Jag försökte ta djupa lugna andetag för att lugna mitt inre. Det gick inte…

Jag försökte tala om för mig själv att; Jo, du kan andas, det är ingen fara.

Det gick liksom aldrig fram till mitt förnuftiga jag. Paniken bara ökade.

Jag tog min cykel och cyklade ut – det brukar hjälpa. Jag fortsatte hosta.

Cyklade ner till min stuga och försökte sitta stilla på min favoritplats och hoppades på att jag skulle kunna lugna ner mig.

Gick mot toaletterna och där var hon. Hon med dem mjuka ögonen och den varma handen.

När mina tårar fått rinna en stund släppte det tajta i halsen och jag kunde andas med djupa friska andetag igen. Allt släppte.

Återigen försvann min ångest och jag stod förvånad där och konstaterade att jag återigen inte förstått min ångest. Att jag bara hade behövt släppa ut gråten som bor i mitt bröst. Att det är sorgen som täpper till och kramar åt.

För den är ju där – sorgen. Och man behöver gråta. Men jag väljer att täppa till. Är rädd att släppa ut. Jag är en modig person, det vet jag. Men inte när det gäller min gråt. Tänk om den aldrig tar slut. Det är många års gråt som ligger där och väntar. Det är skrämmande. Eller…

Den börjar blekna…

Sakna men säkert drar sig sorgen och alla känslor tillbaks och lugnet börjar återvända. Jag inser vilken otrolig press jag och mina närmaste har befunnit oss under de senaste månaderna.

Som det har tagit på krafterna att konstant oroa sig för en älskad person. En person som funnits i hela ens liv och som plötsligt börjar tyna bort av både Alzheimer och cancer.

Jag kan känna tacksamhet över att min far dog av sin cancer och inte fick leva i flera år medans hans hjärna sakta men säker blev påverkad av demenssjukdomen. Han var inte rädd för att bli gammal men han var livrädd för att bli gaggig som han brukade kalla det. Han sa en gång till mig att han ville att jag skulle skjuta honom om jag märkte att han började bli dement. Jag svarade att det hade jag gärna gjort men påföljden tyvärr skulle bli för stor. Jag minns att vi skrattade – vi hade samma typ av råa och ironiska humor – men sen blev vi allvarliga och han spände sina isblå ögon i mig och sa:

”Vad som än händer vill jag inte att du ska torka min skit!”

Först senare förstod jag vad han menade. Han ville absolut inte att jag, eller hans sambo, skulle ta hand om honom om han blev sjuk. Det fick någon annan göra. Jag kan inte låta bli att undra om han visste…

Det har nu gått en vecka sedan begravningen av min far och min älskade hunds bortgång och jag börjar kunna andas igen. Det är längre mellan mina gråtattacker. Min kropp däremot har fortfarande inte förstått. Den bråkar rejält. Jag har ont i musklerna, lederna och till och med i tänderna. Jag vet att det bara är ”hittepå” men det gör ändå ont. Det kommer också att lägga sig tids nog.

Jag har varit ledig från jobbet ett tag och det har jag verkligen behövt. Först nu har jag börjat kunna sova ordentligt igen. Jag sover så hårt att jag inte ens går upp och kissar som jag brukar göra varje natt. Man får glad för det lilla…

Jag lyssnar fortfarande efter Ester tassar…

Min sorg

Jag är helt avtrubbad.

Sorgen gör så med en. Har jag förstått.

Jag har känt sorg många gånger i mitt liv.

När min mamma tog livet av sig när jag var 14 år gammal.

När min pojkvän dog i en olycka när jag var 15 år

När vår hund dog när jag var – exakt, 15 år.

När min morfar dog när jag var – exakt, 15 år.

Sorgen har ibland varit så brutal att jag inte kunna andas, den har varit så förlamande att jag legat i sängen och inte kunnat resa mig.

Men trots detta har jag i vuxen ålder ofta tänkt att jag varit förskonad från sorg för det var faktiskt ett tag sedan någon jag älskade dog. Och jag har varit tacksam för det. För jag vet vad sorg kan göra med en.

Men nu kom jag inte undan längre. Men det blev bara lite för mycket på en gång:

Den 21 juni drog han sitt sista andetag. Då dog min älskade pappa efter en tids sjukdom.

Han fick Alzheimer för några år sedan och mitt fokus landade där. Jag läste allt jag kunde komma över om sjukdomen. För det var ju bara jag som kunde hjälpa honom. Eller hur? Jag trodde verkligen det. Så jag fortsatte att läsa på. Vad jag kunde göra, hur jag kunde hjälpa honom…

Sen plötsligt kom cancern. Den jävla, fuckin´ cancern…

Det var den som tog honom. Den hade ett ganska vackert namn: Skivepitelcancer. Först kunde jag knappt uttal det men sen blev det också vardag.

Vi fick aldrig veta hur mycket den spridit sig men förmodligen var hela hans kropp full av metastaser.

Han somnade in stilla när hans kropp inte orkade längre och det var en lättnad för oss alla. Även om sorgen blev stor kunde jag känna att jag blev lättad. Jag satt vid hans dödsbädd och kunde inte förstå vad jag såg. Att det var en död person det förstod jag, men inte att denna döda kropp var min pappas. Det var första gången jag såg en död människa. Ofattbart och surrealistiskt.

I måndags, den 21 juli, var det min pappas begravning och vi samlades i Sankt Paulis Mellersta kapell för ett sista farväl. Bara de närmaste.

Under tiden låg min älskade hund på Djursjukhuset, med dropp och starka smärtor. Jag väntade på samtalet hela dagen. När det kom hade jag hunnit hem och jag hörde en vänlig och empatisk veterinär berätta för mig att Ester hade ett diskbråck i nacken och att detta krävde en operation och att hon också hade något i magen, något hon svalt – oklart vad, och att detta också skulle kräva en operation. Dock inte samtidigt.

Jag bröt ihop helt och fick hjälp av veterinären att kunna säga att jag ville att hon skulle få somna in. Det var det absolut svåraste jag gjort i hela mitt liv. Min älskade hund!

På kvällen, samma dag jag begravt min pappa, satt jag med min fina, vackra, alltid glada hund, i famnen och såg hur livet rann ur henne. Hon suckade och sen var hon borta. Min, vackra Ester.

Ibland blir det bara för mycket. Även för den starkaste människa.

Nu sitter jag här och försöker skriva ner vad jag känner men det går sådär. Orden räcker verkligen inte till. Att förlora två högt älskade på en och samma gång…det går inte att ta in.

Mina projekt under 2018

Tänkte jag skulle visa lite bilder på en del av mina projekt jag gjorde under 2018. En del av mina projekt blev påbörjade men aldrig avslutade eller blev liggande. Jag försöker att slutföra allt jag påbörjar men som vanligt i livet är det ibland annat som kommer emellan.

Jag har handarbetat under nästan hela mitt liv – min mamma lärde mig att sticka när jag var sju, åtta år gammal. Hon var otroligt duktig och snabb som vinden när hon satt och klickade med sina stickor. För mig kommer alltid ljudet av stickor som slår mot varandra i en jämn takt alltid vara förknippad med lugn och ro och en trygghet. Av vem eller när jag lärde mig att virka kommer jag inte ihåg.

Jag blir alltid lika glad när jag kan lära mig något nytt och just C2C (corner to corner) är något jag aldrig stött på tidigare. Jag följer The Patchwork Heart på Instagram och det var där jag såg detta mönster första gången och nu är jag helt såld. Älskar virka mormorsrutor men hatar allt ihopvirkande och fästande av trådar. Med C2C slipper man virka ihop och trådarna kan man fästa på vägen. Mycket praktiskt. Mönstret Gingham (rutmönster) är också underbart vackert. Jag lägger in en länk här där du kan se hur man gör:

http://www.thepatchworkheart.co.uk/2018/06/c2c-jayg-corner-to-corner-join-as-you.html?m=1

 

En babyfilt i Ginghammönster

 

Innan jag upptäckte C2C gjorde jag en babyfilt i mormorsrutor – också roligt men lite mer jobb. Jag gjorde en likadan i rosa färger men har inte orkat fästa trådarna än =)

 

En babyfilt i mormorsrutor i tre gröna nyanser och offwhite. Den blev riktigt fint.

 

Disktrasor i 100% bomull älskar jag att göra. Jag har använt dessa länge nu och upplever aldrig att de börjar lukta illa.

 

En söt liten sommarhatt till ett barn.

 

Jag hittade ännu ett mönster jag aldrig provat tidigare – drakfjäll. Så häftigt!

Det blev ett par handledsvärmare i olika garner. De värmer riktigt gott. Och är väldigt vackra.

Ett par handledsvärmare i drakfjällsmönster

 

Jag har gjort en massa andra saker men inte tagit några foton, tyvärr. Det har blivit några halsdukar, tvättlappar, mössor, ett otal upprivna projekt som aldrig kommer att bli färdiga (känner du igen dig?).

Vad älskar du att göra?

 

Golden milk och min ledsna mage

 

Nu ska jag och min mage göra en liten resa.

I våras fick jag  gallblåsan bortopererad och efter att jag läkt blev jag av med alla mina magproblem. Under ganska lång tid – vi pratar kanske 4-5 år – har jag  haft ont från och till på höger sida av magen och rakt ut i ryggen. En irriterande och molande värk. Inte tio på en tiogradig skala men runt fyra. Jag var inte glad…

Som vi alla vet får man vänta ganska länge – efter att vården bestämt sig för att min diagnos, som man redan vetat i flera år att man har, stämmer med deras diagnos – på att få bli opererad. Men till sist blev det av.

Det skulle bara vara en liten lätt titthålsoperation – men se där bedrog man sig.  Man hittade mycket riktigt en sten (retar mig fortfarande på att jag inte bad att få den) men den lille jäkeln ville inte komma ut och man fick gräva efter den och då passade bukvätskan på att rinna ut lite här och var i min fina kropp. Detta tog ett tag att suga upp. Efter en något dramatisk och förlängd operation rullades patienten in på uppvaket och därefter till avdelningen för att snällt stanna kvar över natten – för observation. Jag var inte glad nu heller…

Nu har det gått ett tag och magen krånglar igen. Det känns som gallproblem men eftersom den lille blåsan saknas får man ju förutsätta att det är något annat. Som vanligt vill jag inte gå till doktorn utan vill gärna först försöka fixa mig själv på egen hand.

Jag har sett många inlägg om Golden Milk och nu ska det testas. Det ska verkar smärtlindrande och hjälpa till att läka inflammationer. Vi får väl se…Jag är alltid öppen för att testa.

Jag har hittat ett enkelt recept – är du intresserad kolla här:

https://blogg.annikamalm.se/golden-milk-antiinflammatorisk-halsodryck/

Jag har druckit mjölken en vecka nu och jag måste säga att den är riktigt god. Än så länge har jag inte märkt någon förändring men skam den som ger sig.

Om du – som eventuellt läser – har fler bra tips på självläkning, tveka inte att skriva till mig.

 

 

 

 

Jag har en jävla klimatångest…på riktigt!

 

Är du rädd? Det är jag…På riktigt! Och det borde du också vara…På riktigt!

En dag förstod jag. Hur illa det är i vår värld och att vi inte kommer undan längre. Vi gör faktiskt inte det…

Vad öppnade mina ögon? Jag lyssnade på Malena Ernmans bok – Scener ur hjärtat. Det var en riktig käftsmäll. Det gör fortfarande ont.

Jag har klart fattat innan att det är illa men inte hur illa. Sen lyssnade jag på hennes dotter, Greta Thunberg, och då började jag gråta. Hon har fattat och hon är bara 15(!) år.

Vad jag inte förstår är varför det inte står massor om detta i nyheterna varje dag och pratas om på alla sociala medier som finns. Detta är egentligen det enda man borde ägna sig åt. Att lära sig och alla andra man känner hur jävla illa det är med vår jord och att vi håller på att ta död på oss själva. För så illa är det. Nu räcker det inte med att konstatera att det pågår en global uppvärmning. Det är mycket större än så. Och det går fort.

Jag tänker att jag inte tagit in det på riktigt eftersom jag är lyckligt lottad att födas och bo där jag gör. Men även i Södra Sverige märks förändringarna. Förr pratade man alltid om klimatförändringar som något som skulle ta hundratals år att hända men när till och med jag under mitt korta liv märker stora förändringar…Ja, då måste man stanna upp och fundera.

Och vart vill jag komma med allt detta? Jag vill att du också får klimatångest – varför ska bara jag ha det? Nej, självklart inte! Men, jag vill att du vaknar. Och tar det på allvar.

Och du ska fortsätta källsortera, plocka skräp på stränderna, sluta använda plast, titta igenom vad dina dusch- och schampoflaskor innehåller och köpa bättre produkter nästa gång, äta mindre kött eller sluta helt, sluta flyga (DET är en riktig källa till oro), prata med andra, lär dig mer och allt annat du håller på med. Det är lätt att tro att det du gör inte spelar någon roll men tänk på att vi är många som gör samma sak och det gör en enorm skillnad.

Gör en klimatkontroll på nätet – här kommer en länk du kan testa.- https://www.klimatkontot.se/

Håll modet uppe – men gör något också!

 

Livet har tagit paus och om nyårslöften

 

En mycket märklig känsla – när livet står stilla. Det har tagit paus. Jag träffar ingen och gör ingenting. Allt står stilla.

Jag är arbetslös – eller mellan två jobb som någon sa härom dagen (detta är ju bara ett sätt att försöka göra det positivt men det förändrar ju ingenting). Det gör något med mig. Jag tappar min identitet och energi. Inte för att jag egentligen vill jobba. Jag hade gärna gått i pension – nu!

Jag har aldrig identifierat mig med det arbete jag haft. Det handlar nog mer om att jag inte gör någonting. Jag tappar liksom mitt värde. Och det är verkligen konstigt. För jag har aldrig, någonsin, jobbat med det jag verkligen vill. Så jag borde inte förlora mitt värde. Jag har alltid bara jobbat för att tjäna pengar – eller för att det är det man gör.

Jag är rädd. För att förlora mig själv. Mitt jag. Önskar att någon kom och plockade upp mig och flyttade mig till en annan plats. Där jag inte behövde oroa mig så mycket. Och som sa: Kära du, allt är bra. Allt kommer att ordna sig.

Det är så mycket jag vill – orkar inte.

Nu har ännu ett år gått och jag har blivit ett år äldre. Jag ser många som, på diverse social medier, summerar 2018 och jag försöker göra det samma och då blir det liksom kaos i mitt huvud. Jag kommer knappt ihåg vad som hände förra året. Jag är en känslomänniska och jag kan utan ansträngning summera mina känslor under 2018 men inga direkta händelser.

Jag sitter nästan alltid och blir förbannad på mig själv för att jag inte varit mer aktiv i min blogg. Skulle gärna vilja skriva varje dag men det orkar jag aldrig. För om jag gjort det hade det varit betydligt lättare att kolla vad jag egentligen har gjort, eller hur?

Hur många dagböcker eller anteckningsböcker jag påbörjat i mitt liv – just den förste januari – det har jag ingen aning om men de är åtskilliga.

Det märkliga är att i mig är det så djupt rotat att jag alltid ska vara positiv så fan ta mig om jag vågar andas en negativ tanke. Och detta gör att jag inte ens kan ha ångest och må dåligt utan att bli arg på mig själv. Vissa saker är väl inlärda. Som sagt – man blir bra på det man gör!

Sitter jag nu här och lovar mig själv en massa saker för 2019? Självklart! Jag ska göra om hela mig själv. Bli en ännu bättre människa, absolut inte gå upp i vikt igen, inte tänka negativt, inte få panik för att jag inte fått ett nytt jobb, träna flera gånger i veckan, gå dagliga promenader, aldrig tappa humöret på Ester, äta rätt, sova bra, träffa nya människor, skapa ett nytt liv…bla bla bla bla bla…
Fan vad trött jag blir. Nej…Jag ska fan bara vara…Så det så! Det är mitt nyårslöfte. Och aldrig flyga mer…Gott Fuckin´ Nytt År!!