Skuld är svårt att bära.

Hösten är här och jag försöker ta in vad som hänt den senaste tiden. Det är som om min hjärna har stängt ner. Det är två saker jag tänker på hela tiden – två saker jag inte kan hantera.

Min pappas död och skulden över Esters bortgång.

Pappas död är ett rent sorgearbete – det vet jag. Men skulden jag känner över Esters död är en annan sak. Jag tror nämligen att det är mitt fel att hon blev skadad. Bara att skriva detta får mina händer att skaka och mina tårar att rinna. Det är så oerhört tungt att ens tänka på.

Min skuld bottnar inte i att jag alltid tar skulden på mig för allt lidande i världen – eller gör det det? Jag vet inte men det är skit samma. Jag känner skuld…punkt!

Ester drabbades av ett diskbråck i nacken. Hon bar alltid en sele. Älskade att äta allt hon kunde komma åt som låg på marken. Kaninlortar, måsbajs, gräs och allt annat som luktade och eventuellt smakade gott. Hon var snabb som vinden och ofta hann jag inte stoppa henne. Men lika ofta drog jag till i kopplet för att få henne att sluta. Detta gjorde att hon drogs åt sidan varje gång och ibland med ett snabbt ryck. Därför tror jag att det var mitt fel. Det är den enda förklaring jag kan hitta till hennes skada. Och därför är min sorg ännu tyngre. Skuld väger mycket. Plus att det känns som om jag svek henne. Hon hade kanske blivit bra efter en operation. Det är det ingen som vet. Det var mitt beslut att avlida henne.

Hemma går jag runt i pappas pyjamasbyxor för att jag inte kan släppa taget om honom – än. Det tröstar mig på något konstigt sätt.

Igår blev sorgen för stor och jag gick in och satte mig i Sankt Petrikyrkan och började gråta. Det var en skön gråt. Man höll på att förbereda för en begravning och det kändes passande. Folk gick tyst om kring och rättade till blommor, någon repeterade en sång på orgel, en ung man kom förbi där jag satt och tände ett ljus. Han tittade inte åt mitt håll utan lät mig sitta där. När jag gick ut tänkte jag på dem som äntligen skulle få begrava sin nära och kära. Och på deras sorg och deras tårar. Det tröstade mig lite…

Jag gick ut i höstsolen och mitt hjärta kändes lite lugnare och jag kunde andas igen. Och högt uppe i himlen hörde jag tranor…

Det är en konst att lyssna…som få behärskar…

Innan jag lyfter glaset till munnen och sveper i mig whiskyn höjer jag det och säger: ”Skål, pappa!”

Detta gör jag varje gång…Min pappa och jag brukade ta en whisky tillsammans. Innan han blev sjuk. Jag kommer ihåg hur hans ögon glittrade varje gång jag förslog att vi skulle ta oss en liten jäkel…Det var vår sak!

Och därför fortsätter jag skåla. Jag tycker om känslan det väcker i min kropp. Som att han fortfarande finns kvar.

Men det är inte det jag tänker på idag…

Den senaste tiden har jag flera gånger upplevt att jag blivit avbruten. Och det har gjort att jag känner mig osynlig. Och självklart har jag försökt förstå vad det beror på. Ibland pratar jag mycket…det liksom bubblar över…och jag behöver få det ur mig. Men få vill lyssna. Så vad tänker jag då? Naturligtvis att jag inte är tillräckligt intressant. Ingen vill lyssna, man vill hellre själv prata…

För några år sedan blev jag väldigt medveten om att jag ibland tog för stor plats. Jag pratade för mycket och jag var liksom för mycket överhuvudtaget. Det var ingen som sa det till mig rakt ut men det var en känsla som växte i mig. Och då började jag öva mig på att lyssna. Jag tänkte att om jag lyssnar mer så kommer man också att låta mig prata. ”Behandla andra som du själv vill bli behandlad”…Ja, du vet!

Men det funkar inte. I alla fall inte just nu. Så fort jag öppnar munnen och kanske hinner säga några ord börjar den andra prata…i mun på mig. Vad gör jag för fel? Jag vet verkligen inte…

Om du säger: ”Inte för att jag vill skryta, men…” Vad är det du egentligen vill? Förmodligen vill du skryta…för att bli sedd. Jag förstår att man ibland behöver framhäva sig själv. Just för att bli sedd.

Något brister i mig när jag återigen blir avbruten. Det är som att mina kanter suddas ut. Och jag blir tystare för varje gång. Att behöva kämpa för att få säga det man tänker på blir jobbigare. Och min tystnad blir ännu djupare. Jag är långsam i mina tankar och därför tar det tid för mig att uttrycka det jag vill säga. Är det därför jag blir avbruten? För att jag tar för lång tid på mig att säga det jag vill?

Jag märker att jag börjat tala långsammare, för att jag vill att man ska höra det jag säger. Men det funkar inte. Ingen lyssnar.

Så vad betyder allt detta? Är jag så ointressant och tråkig? Eller finns det inte plats för eftertanke och långsamma samtal? Måste allt gå så fort hela tiden?

Men jag vill ha långsamma samtal och tid för reflektion…

Den börjar blekna…

Sakna men säkert drar sig sorgen och alla känslor tillbaks och lugnet börjar återvända. Jag inser vilken otrolig press jag och mina närmaste har befunnit oss under de senaste månaderna.

Som det har tagit på krafterna att konstant oroa sig för en älskad person. En person som funnits i hela ens liv och som plötsligt börjar tyna bort av både Alzheimer och cancer.

Jag kan känna tacksamhet över att min far dog av sin cancer och inte fick leva i flera år medans hans hjärna sakta men säker blev påverkad av demenssjukdomen. Han var inte rädd för att bli gammal men han var livrädd för att bli gaggig som han brukade kalla det. Han sa en gång till mig att han ville att jag skulle skjuta honom om jag märkte att han började bli dement. Jag svarade att det hade jag gärna gjort men påföljden tyvärr skulle bli för stor. Jag minns att vi skrattade – vi hade samma typ av råa och ironiska humor – men sen blev vi allvarliga och han spände sina isblå ögon i mig och sa:

”Vad som än händer vill jag inte att du ska torka min skit!”

Först senare förstod jag vad han menade. Han ville absolut inte att jag, eller hans sambo, skulle ta hand om honom om han blev sjuk. Det fick någon annan göra. Jag kan inte låta bli att undra om han visste…

Det har nu gått en vecka sedan begravningen av min far och min älskade hunds bortgång och jag börjar kunna andas igen. Det är längre mellan mina gråtattacker. Min kropp däremot har fortfarande inte förstått. Den bråkar rejält. Jag har ont i musklerna, lederna och till och med i tänderna. Jag vet att det bara är ”hittepå” men det gör ändå ont. Det kommer också att lägga sig tids nog.

Jag har varit ledig från jobbet ett tag och det har jag verkligen behövt. Först nu har jag börjat kunna sova ordentligt igen. Jag sover så hårt att jag inte ens går upp och kissar som jag brukar göra varje natt. Man får glad för det lilla…

Jag lyssnar fortfarande efter Ester tassar…

Jag har en jävla klimatångest…på riktigt!

 

Är du rädd? Det är jag…På riktigt! Och det borde du också vara…På riktigt!

En dag förstod jag. Hur illa det är i vår värld och att vi inte kommer undan längre. Vi gör faktiskt inte det…

Vad öppnade mina ögon? Jag lyssnade på Malena Ernmans bok – Scener ur hjärtat. Det var en riktig käftsmäll. Det gör fortfarande ont.

Jag har klart fattat innan att det är illa men inte hur illa. Sen lyssnade jag på hennes dotter, Greta Thunberg, och då började jag gråta. Hon har fattat och hon är bara 15(!) år.

Vad jag inte förstår är varför det inte står massor om detta i nyheterna varje dag och pratas om på alla sociala medier som finns. Detta är egentligen det enda man borde ägna sig åt. Att lära sig och alla andra man känner hur jävla illa det är med vår jord och att vi håller på att ta död på oss själva. För så illa är det. Nu räcker det inte med att konstatera att det pågår en global uppvärmning. Det är mycket större än så. Och det går fort.

Jag tänker att jag inte tagit in det på riktigt eftersom jag är lyckligt lottad att födas och bo där jag gör. Men även i Södra Sverige märks förändringarna. Förr pratade man alltid om klimatförändringar som något som skulle ta hundratals år att hända men när till och med jag under mitt korta liv märker stora förändringar…Ja, då måste man stanna upp och fundera.

Och vart vill jag komma med allt detta? Jag vill att du också får klimatångest – varför ska bara jag ha det? Nej, självklart inte! Men, jag vill att du vaknar. Och tar det på allvar.

Och du ska fortsätta källsortera, plocka skräp på stränderna, sluta använda plast, titta igenom vad dina dusch- och schampoflaskor innehåller och köpa bättre produkter nästa gång, äta mindre kött eller sluta helt, sluta flyga (DET är en riktig källa till oro), prata med andra, lär dig mer och allt annat du håller på med. Det är lätt att tro att det du gör inte spelar någon roll men tänk på att vi är många som gör samma sak och det gör en enorm skillnad.

Gör en klimatkontroll på nätet – här kommer en länk du kan testa.- https://www.klimatkontot.se/

Håll modet uppe – men gör något också!

 

Livet har tagit paus och om nyårslöften

 

En mycket märklig känsla – när livet står stilla. Det har tagit paus. Jag träffar ingen och gör ingenting. Allt står stilla.

Jag är arbetslös – eller mellan två jobb som någon sa härom dagen (detta är ju bara ett sätt att försöka göra det positivt men det förändrar ju ingenting). Det gör något med mig. Jag tappar min identitet och energi. Inte för att jag egentligen vill jobba. Jag hade gärna gått i pension – nu!

Jag har aldrig identifierat mig med det arbete jag haft. Det handlar nog mer om att jag inte gör någonting. Jag tappar liksom mitt värde. Och det är verkligen konstigt. För jag har aldrig, någonsin, jobbat med det jag verkligen vill. Så jag borde inte förlora mitt värde. Jag har alltid bara jobbat för att tjäna pengar – eller för att det är det man gör.

Jag är rädd. För att förlora mig själv. Mitt jag. Önskar att någon kom och plockade upp mig och flyttade mig till en annan plats. Där jag inte behövde oroa mig så mycket. Och som sa: Kära du, allt är bra. Allt kommer att ordna sig.

Det är så mycket jag vill – orkar inte.

Nu har ännu ett år gått och jag har blivit ett år äldre. Jag ser många som, på diverse social medier, summerar 2018 och jag försöker göra det samma och då blir det liksom kaos i mitt huvud. Jag kommer knappt ihåg vad som hände förra året. Jag är en känslomänniska och jag kan utan ansträngning summera mina känslor under 2018 men inga direkta händelser.

Jag sitter nästan alltid och blir förbannad på mig själv för att jag inte varit mer aktiv i min blogg. Skulle gärna vilja skriva varje dag men det orkar jag aldrig. För om jag gjort det hade det varit betydligt lättare att kolla vad jag egentligen har gjort, eller hur?

Hur många dagböcker eller anteckningsböcker jag påbörjat i mitt liv – just den förste januari – det har jag ingen aning om men de är åtskilliga.

Det märkliga är att i mig är det så djupt rotat att jag alltid ska vara positiv så fan ta mig om jag vågar andas en negativ tanke. Och detta gör att jag inte ens kan ha ångest och må dåligt utan att bli arg på mig själv. Vissa saker är väl inlärda. Som sagt – man blir bra på det man gör!

Sitter jag nu här och lovar mig själv en massa saker för 2019? Självklart! Jag ska göra om hela mig själv. Bli en ännu bättre människa, absolut inte gå upp i vikt igen, inte tänka negativt, inte få panik för att jag inte fått ett nytt jobb, träna flera gånger i veckan, gå dagliga promenader, aldrig tappa humöret på Ester, äta rätt, sova bra, träffa nya människor, skapa ett nytt liv…bla bla bla bla bla…
Fan vad trött jag blir. Nej…Jag ska fan bara vara…Så det så! Det är mitt nyårslöfte. Och aldrig flyga mer…Gott Fuckin´ Nytt År!!

 

Att vara en åskådare

Ibland blir jag en åskådare – i mitt eget liv. Det händer ofta när jag inte riktigt orkar med livet. När saker händer som är svåra att hantera då backar jag ett steg eller två och börjar studera i stället för att vara en del av livet. Eller kanske det bara är ett annat sätt att leva…

Det ger mig en trygghet som jag annars aldrig känner. När jag blir en åskådare förblir jag i nuet. Tankarna får inte samma utrymme. Jag studerar vad som händer och vad folk gör utan att döma eller försöka analysera. Jag önskar jag kunde vara där alltid.

 

 

Jag hade en önskan att få en vecka i solen för att återhämta mig efter ett tufft år men tyvärr blev det inte riktigt som jag hade tänkt mig. Så är det i livet ibland. Tänkte först skriva ett långt inlägg om min resa till Kreta men jag orkar inte.

Nu måste jag försöka hitta kraft någon annanstans. I mitt hantverk, i musiken, i läsandet – har börjat lyssna på böcker igen. Tack vare en av de vackraste människor jag har i mitt liv fick jag tillgång till en lässkattkista. Tack, min älskling.

Just nu befinner jag mig i en bubbla…livet står stilla på något sätt. Jag vandrar runt i min egen lilla värld och det händer inte så mycket – förutom att jag har en galen granne som  just nu försöker banka sig in i min lägenhet. Av någon märklig anledning har jag en granne som hela tiden renoverar sin lägenhet. Och just nu är hen väldigt aktiv!

Det är också en reflektion jag gjort – när jag är en åskådare blir jag inte alls lika lätt uppretad. Jag bryr mig liksom inte. Folk får göra som de vill. Tänk så mycket tid man lägger ner på att reta sig på andra. För mig har det alltid varit ett tecken på att jag är stressad eller utmattad. Min tolerans blir mycket lägre. Jag har nog skrivit om detta tidigare. Jag tycker på allvar att människor är några jävla idioter ibland. Det är ofta jag undrar hur fan folk tänker. Varför de gör eller saker de säger.

Jag blir också mindre rädd och orolig när jag studerar världen i stället för att vara i den.

Hur hanterar du världen när det blir jobbigt att vara i den? Berätta för mig…

 

 

Dags för nytt jobb – men först ska jag ha semester…

Som de flesta redan vet har jag – tillsammans med alla mina kollegor – blivit uppsagd från Migrationsverket…min sista dag är den 4 oktober.

I måndags gjorde jag min sista arbetsdag på verket – det blev en mindre chock – egentligen skulle jag jobbat fram till 28 augusti och sedan ha semester men av olika anledningar blev måndagen min sista dag. Nu går jag på semester. Den längsta semester jag någonsin haft – cirka två månader!

Jag har jobbat där i nästan tre år och det har varit dagar när jag längtat otroligt mycket efter att bara få gå därifrån. Det har inte varit en bra arbetsplats för mig, framför allt inte den senaste tiden. Jag har försökt att hitta vägar att stå ut. Ibland har jag varit så nära att lägga mina nycklar på bordet och bara gå min väg. Men så gör man ju inte…Hade det inte varit för att jag har haft underbara kollegor hade jag aldrig stått ut.

Jag har räknat ner mina dagar och längtat och längtat…

Och så hände det!…plötsligt kunde jag lämna mina nycklar och bara gå…Det kändes mycket konstigt men otroligt förlösande. Det är äntligen över.

Det är väldigt svårt att förklara varför det varit så jobbigt, så det tänker jag inte ens försöka.

Nu ska jag ut och söka jobb – det känns också lite konstigt. Det är lätt att börja tänka svåra tankar. Hänger gärna upp mig på min ålder – nyligen fyllda 57 år. Hur får man nytt jobb när man är så gammal?

Jag hoppas att jag kan tillåta mig att ha is i magen och hitta ett jobb som jag kan älska och trivas med. Har egentligen aldrig letat jobb…jobben har liksom hittat mig. Och därför har jag aldrig hittat det jag verkligen vill göra. Kanske denna gången…

Men först ska jag på semester till Kreta…

 

Jag har en superkraft!

 

Jag har en superkraft. Det är sant!

Jag kan bli osynlig…

Det kan hända när som helst när jag har andra människor omkring mig. För när jag är ensam behöver jag ju inte vara osynlig. Det är liksom ingen vits med det.

Det händer ofta när jag pratar med någon. Mitt i en mening…bara sådär. Hepp…och där blev jag osynlig. Mycket märklig känsla. Ibland växer det ut en glaskupa runt mitt huvud också och allt låter ihåligt. Jag stannar upp och försöker förstå. Vad hände? Vad gjorde jag?

Det händer också när jag känner mig bortglömd.

Eller när någon avbryter mig…

När jag berättar om detta för någon får jag nästan alltid samma svar: ”Du är verkligen inte osynlig – du gör intryck.” Får sällan höra något dåligt om mig själv. Så varför blir jag osynlig?

Det är ju inte precis till någon nytta…Eller? Nu kommer jag plötsligt på att det kan vara ett försvar. Men mot vad?

 

 

Nu svamlar jag men det får jag väl göra – det är ju min blogg  .

Och nu kommer jag på att jag har en superkraft till. Jag kan förvandlas till en bläckfisk. Med tentakler som sträcker sig ut åt alla håll. Ute på varje tentakel finns ett öga och ett öra. Jag sträcker ut alla tentakler på samma gång – varför bara en, då kan jag ju missa något – och försöker ta in allt på en och samma gång. Helt orimligt. Det funkar ju inte…Det vet jag. Jag vet också att det inte är till någon som helst nytta. Det bara tröttar mig.

Jag lär ju inte komma på några lösningar idag men som vanligt behöver jag få ner saker i skrift.

Vad har du för superkrafter? Berätta – jag vill verkligen veta…

Hälsningar

en osynlig bläckfisk

 

 

Händer inte så ofta…

 

Ibland är det tyst i mitt huvud…det händer inte så ofta…Jag försöker först att låta det vara tyst men blir nyfiken efter en stund och börjar lyssna inåt. Jag kan se ett sammanhang med tystnaden i huvudet och att jag vaknat utvilad. Du vet, när man öppnar ögonen och de inte är fulla med sovkladd eller grusiga utan fulla av liv. Lite stjärnögda. Det händer inte heller så ofta…

I morse vaknade jag precis efter att först ha tvingat mig själv att vakna för jag drömde konstiga saker som jag inte ville vara med om. I drömmen sa jag till mig själv att det räcker nu…och så vaknade jag. Det händer inte heller så ofta…

Det är skönt när det är tyst men samtidigt triggar det igång något inom mig. Jag kan liksom inte låta bli att rota runt. Som en sårskorpa man inte kan låta bli att riva på.

Plötsligt kan en känsla komma krypande och jag förstår inte vad den betyder. Tar ofta en bra stund innan jag får tag i den…Jag känner lycka! Kära nån! Hur gick det till…(jag fnissar inombords)…Men, i sanningens namn. Det är inte ofta jag känner mig lycklig eller tillfreds. Tänker ofta att jag inte är gjord för det.

Jag sätter inget likhetstecken mellan lycka och att må bra. Jag mår bra ändå…mer eller mindre.

Är ofta frustrerad över något…Ofta över andra människor! Jag försöker alltid tänka positivt men ibland tycker jag att människor är dumma i huvudet på riktigt. Egotrippade och självcentrerade. Och elaka. Även om jag försöker att låta bli ser jag dagligen bevis på att det hänt något med vår värld. Det har blivit hårdare där ute.

För mig är detta en ny tanke. Jag försöker alltid…verkligen…att se det positiva hos andra. Och också att försöka förstå. Det är inte lika lätt längre. Det tar på mina krafter, märker jag. Ett skäl till att jag ofta väljer att vara själv. Mitt hem har blivit min lilla kokong där jag slickar mina sår, tar hand om mig själv och hittar vila.

Men jag samlar fortfarande på mirakel…Tyvärr händer de inte så ofta längre…

 

 

 

Min far är hemma

 

Det stockar sig i min hals när tittar på fotot. Det är väldigt mycket symbolik i bilden, tycker jag. Min far är på väg…på flera olika sätt.

Min far och min bror har kört upp till pappas hemtrakter i Lappland…som han själv säger; Förmodligen för sista gången.

Jag är otroligt glad att min bror tagit sig tiden att ta med honom upp. Det är ju inget jag kunnat göra. Min fars längtan att få återvända har varit stark länge…Hans längtan efter sina hemtrakter ännu starkare. Och nu är han där. Jag talade precis med honom i telefon och han låter stark i rösten.

 

 

Det är otroligt vackert i Lappland. Jorden möter himlen, vyerna är enorma, älvarna är stora och levande. Renarna lever fritt på vidderna. I min ungdom var vi där flera gånger och jag minns naturen och myggen. Och jag minns tystnaden. Jag minns att jag tvättade mitt långa hår i iskallt källvatten och att håret blev helt mjukt. Jag minns när jag gick på fjället, iförd enbart en bikini och gympadojor, och hur min fot gick rakt igenom isen på en vattenpöl och vattnet var iskallt. När jag såg renar vandra runt på fjället blev jag helt stum. Kunde inte förstå att dessa magnifika djur ens fanns.

När jag tittar på bilderna av min far blir jag väldigt berörd. Han lägger, som vanligt, händerna bak på ryggen när han promenerar eller tänker…han ser nöjd ut…och lite förundrad. Som om han inte riktigt kan fatta att han är där. Verkar inte riktigt kunna ta in det hela…

 

 

Min far är hemma…