Sorgligt…

Detta är något av det mest sorgliga jag skrivit om, men jag behöver få ner det med egna ord. Jag har min pappas tillåtelse att skriva…

Min far har alltid varit en stor person. På flera sätt. I tanke, handling, stöd, i kropp och själ. Han har alltid varit där. Även om jag – i mina värsta stunder – bett honom att dra dit pepparn växer (fast kanske med lite andra ord) har han alltid kommit tillbaks. Jag har inte varit lätt att handskas med…framför allt inte i tonåren och definitivt inte efter att mamma dött. Jag var en riktig liten skitunge. Men oavsett vad jag än gjorde och sa fanns min far där. Det handlade egentligen alltid om att det var jag skulle ta steget och berätta. Han lyssnade alltid. Trots sitt norrländska påbrå och att vara ett barn av sin tid har vi kunnat prata med varandra. Framför allt de senaste åren.

Jag har alltid varit tacksam att jag fått han honom så här länge. Jag har tagit stor skada av att min mamma tog livet av sig när jag var ung och därför har min far varit extra viktig för mig.

Nu håller detta på att ändras. I mina ögon väldigt snabbt.

Vi står idag inför ett stort monster. I form av en begynnande demens. Min far har fått diagnosen Frontallobsdemens (FLD) – även om jag inte håller med (försvarsmekanism??=). Har suttit många timmar vid datorn och försökt hitta information. Jag behöver få det bekräftat.

Det här var jag inte beredd på – att min far skulle bli sjuk. Har nog alltid trott att han bara skulle bli riktigt gammal och sen bara somna in lugnt och stilla.

Självklart vet vi inte vad som finns framför oss – det vet ju ingen – men jag är beredd på allt. Och jag kommer att hjälpa honom allt vad jag förmår.

Jag kan inte ens försöka förstå vad som eventuellt kan hända. Har frågat flera personer och får olika svar. Lika många erfarenheter som människor.

Sitter just nu och skriver på en fullmakt mellan mig och min far och det vänder sig i min mage. Jag vill inte behöva använda den…ever!

Det är så otroligt sorgligt. Att han inte bara får bli gammal och lugnt och stilla få torka ut och vissna som ett gammalt träd. Och när det är dags, tappa sina löv och tyna bort. Utan att vara rädd och ångestfull.

Hälsningar

En mycket sorgsen människa