En påhälsning…

 

Idag är det tungt. Utöver allt annat har min (varför kallar jag det min – som om jag vill ha skiten!) fibromyalgi kommit och knackat på. Det var faktiskt ett tag sedan. Jag vet varför men det hjälper inte.

Jag har alltid någon typ av värk i kroppen. Mitt högra knä har bråkat i flera månader men det är inte en stor sak i mitt liv. Ont i händerna har jag haft i flera år. Inte heller en stor sak. Men denna förbannade trötthet är förödande. Att ta mig igenom dagen på jobbet, ta mig hem, försöka orka handla på vägen hem och sen laga mat – känns som ett maraton och lite till…

Idag tröstade jag en kvinna. Hennes tårar var stora och rann rakt ner, ner för hennes kinder och ner längs med halsen. Jag höll om henne och hon klamrade sig fast som om hon skulle gå sönder. Jag klappade hennes kinder, sa tröstande ord och höll på att brista i gråt själv. Jag är så ledsen inuti – har mycket gråt som behöver komma ut. Då är det svårt att vara till för andra.

Har lite svårt att orka med allting just nu. Vill bara gömma mig. Och komma ut när allt är över. Ibland är det skitsvårt att vara vuxen – vem ska trösta? Som hon sa, den där kloka Tove Jansson; ”Vem ska trösta Knyttet?” Ibland är jag ett litet Knytt som bara vill gömma sig under filten. Men det kan man inte när man är stor…Eller kan man??