Skuld är svårt att bära.

Hösten är här och jag försöker ta in vad som hänt den senaste tiden. Det är som om min hjärna har stängt ner. Det är två saker jag tänker på hela tiden – två saker jag inte kan hantera.

Min pappas död och skulden över Esters bortgång.

Pappas död är ett rent sorgearbete – det vet jag. Men skulden jag känner över Esters död är en annan sak. Jag tror nämligen att det är mitt fel att hon blev skadad. Bara att skriva detta får mina händer att skaka och mina tårar att rinna. Det är så oerhört tungt att ens tänka på.

Min skuld bottnar inte i att jag alltid tar skulden på mig för allt lidande i världen – eller gör det det? Jag vet inte men det är skit samma. Jag känner skuld…punkt!

Ester drabbades av ett diskbråck i nacken. Hon bar alltid en sele. Älskade att äta allt hon kunde komma åt som låg på marken. Kaninlortar, måsbajs, gräs och allt annat som luktade och eventuellt smakade gott. Hon var snabb som vinden och ofta hann jag inte stoppa henne. Men lika ofta drog jag till i kopplet för att få henne att sluta. Detta gjorde att hon drogs åt sidan varje gång och ibland med ett snabbt ryck. Därför tror jag att det var mitt fel. Det är den enda förklaring jag kan hitta till hennes skada. Och därför är min sorg ännu tyngre. Skuld väger mycket. Plus att det känns som om jag svek henne. Hon hade kanske blivit bra efter en operation. Det är det ingen som vet. Det var mitt beslut att avlida henne.

Hemma går jag runt i pappas pyjamasbyxor för att jag inte kan släppa taget om honom – än. Det tröstar mig på något konstigt sätt.

Igår blev sorgen för stor och jag gick in och satte mig i Sankt Petrikyrkan och började gråta. Det var en skön gråt. Man höll på att förbereda för en begravning och det kändes passande. Folk gick tyst om kring och rättade till blommor, någon repeterade en sång på orgel, en ung man kom förbi där jag satt och tände ett ljus. Han tittade inte åt mitt håll utan lät mig sitta där. När jag gick ut tänkte jag på dem som äntligen skulle få begrava sin nära och kära. Och på deras sorg och deras tårar. Det tröstade mig lite…

Jag gick ut i höstsolen och mitt hjärta kändes lite lugnare och jag kunde andas igen. Och högt uppe i himlen hörde jag tranor…