Nu är resan snart slut…för båda två.

I torsdags hämtade jag Esters aska på Djursjukhuset. Jag trodde att det skulle bli en enkel sak att bara rulla in dit och hämta asken hon låg i men jag blev väldigt berörd och tårarna rann ohämmat.

Det väckte starka känslor när jag steg in på sjukhuset. Och när dem kom med en fin kasse med grönt silkespapper i brast det helt. I kassen låg det en träask med det som blev kvar av min älskade hund. Jag blev tagen att asken var så liten och vackert skuren. Och saknaden värkte i mig.

Plötsligt kom jag ihåg hur gott hon luktade i nacken, precis bakom örat där jag brukade köra ner min näsa och dra djupa andetag. Hon älskade det. Jag brukade snusa en lång stund och jag kunde riktigt känna hur hon fnittrade.

Den doften saknar jag. Och hennes mjuka och varma kropp. Och hennes orubbliga glädje. Oavsett vad som hände viftade hon på svansen och gick vidare. Därför känns det svårt att tänka på hennes sista tid som var så full av smärtor. Jag kommer alltid höra hennes förtvivlade skrik. Hon skrek in i det sista, hon var så rädd. Min stackars lilla tös.

Jag är förvånad hur hon lyckades komma innanför min hud. Det ville jag inte. Jag brukar inte låta någon komma riktigt nära men hon lyckades på något sätt. Hon var det sjunde djuret jag omhändertog och den enda som lyckades komma hela vägen in.

Om några veckor kommer min familj att träffas vid havet och strö min fars aska och jag kommer ta med mig Esters också och strö den sidan om hans. Tänker mig att dem sedan kan vara tillsammans och gå på äventyr.

Ester lyckade nämligen komma min far under huden också. Pappa var inte speciellt intresserad av djur och kunde vara ganska hårdhänt och lite klumpig. Och det var han mot henne också men hon älskade honom ändå. Hundar är så kloka. Hon brukade lägga sig hos honom och accepterade hans hårda behandling. Efter en stund slappnade hon av och pappas händer började stryka hennes mjuka päls långsamt och mjukt. Sen kunde han sitta där och småprata med henne och hon lyssnade.

Lämna ett svar