Det är en konst att lyssna…som få behärskar…

Innan jag lyfter glaset till munnen och sveper i mig whiskyn höjer jag det och säger: ”Skål, pappa!”

Detta gör jag varje gång…Min pappa och jag brukade ta en whisky tillsammans. Innan han blev sjuk. Jag kommer ihåg hur hans ögon glittrade varje gång jag förslog att vi skulle ta oss en liten jäkel…Det var vår sak!

Och därför fortsätter jag skåla. Jag tycker om känslan det väcker i min kropp. Som att han fortfarande finns kvar.

Men det är inte det jag tänker på idag…

Den senaste tiden har jag flera gånger upplevt att jag blivit avbruten. Och det har gjort att jag känner mig osynlig. Och självklart har jag försökt förstå vad det beror på. Ibland pratar jag mycket…det liksom bubblar över…och jag behöver få det ur mig. Men få vill lyssna. Så vad tänker jag då? Naturligtvis att jag inte är tillräckligt intressant. Ingen vill lyssna, man vill hellre själv prata…

För några år sedan blev jag väldigt medveten om att jag ibland tog för stor plats. Jag pratade för mycket och jag var liksom för mycket överhuvudtaget. Det var ingen som sa det till mig rakt ut men det var en känsla som växte i mig. Och då började jag öva mig på att lyssna. Jag tänkte att om jag lyssnar mer så kommer man också att låta mig prata. ”Behandla andra som du själv vill bli behandlad”…Ja, du vet!

Men det funkar inte. I alla fall inte just nu. Så fort jag öppnar munnen och kanske hinner säga några ord börjar den andra prata…i mun på mig. Vad gör jag för fel? Jag vet verkligen inte…

Om du säger: ”Inte för att jag vill skryta, men…” Vad är det du egentligen vill? Förmodligen vill du skryta…för att bli sedd. Jag förstår att man ibland behöver framhäva sig själv. Just för att bli sedd.

Något brister i mig när jag återigen blir avbruten. Det är som att mina kanter suddas ut. Och jag blir tystare för varje gång. Att behöva kämpa för att få säga det man tänker på blir jobbigare. Och min tystnad blir ännu djupare. Jag är långsam i mina tankar och därför tar det tid för mig att uttrycka det jag vill säga. Är det därför jag blir avbruten? För att jag tar för lång tid på mig att säga det jag vill?

Jag märker att jag börjat tala långsammare, för att jag vill att man ska höra det jag säger. Men det funkar inte. Ingen lyssnar.

Så vad betyder allt detta? Är jag så ointressant och tråkig? Eller finns det inte plats för eftertanke och långsamma samtal? Måste allt gå så fort hela tiden?

Men jag vill ha långsamma samtal och tid för reflektion…

Lämna ett svar