Den jävla ångesten!

Hon tittar på mig med sina mjuka ögon och plötsligt gråter jag. Tårarna rinner sakta. Det är ingen hysterisk eller åtkramande gråt. Det är en stilla gråt. En befriande gråt. Hon lägger en mjuk och varm hand på min arm. Det är allt och det gör att min gråt bara fortsätter. Det är befriande och helande.

När jag vaknade i morse var jag hostig och tajt i halsen. Det kändes svårt att andas. Jag blev smått stressad. Tänkte att nu hade jag fått virusen och skulle hamna i respirator. Nu var det min tur. Paniken ökade. Jag försökte ta djupa lugna andetag för att lugna mitt inre. Det gick inte…

Jag försökte tala om för mig själv att; Jo, du kan andas, det är ingen fara.

Det gick liksom aldrig fram till mitt förnuftiga jag. Paniken bara ökade.

Jag tog min cykel och cyklade ut – det brukar hjälpa. Jag fortsatte hosta.

Cyklade ner till min stuga och försökte sitta stilla på min favoritplats och hoppades på att jag skulle kunna lugna ner mig.

Gick mot toaletterna och där var hon. Hon med dem mjuka ögonen och den varma handen.

När mina tårar fått rinna en stund släppte det tajta i halsen och jag kunde andas med djupa friska andetag igen. Allt släppte.

Återigen försvann min ångest och jag stod förvånad där och konstaterade att jag återigen inte förstått min ångest. Att jag bara hade behövt släppa ut gråten som bor i mitt bröst. Att det är sorgen som täpper till och kramar åt.

För den är ju där – sorgen. Och man behöver gråta. Men jag väljer att täppa till. Är rädd att släppa ut. Jag är en modig person, det vet jag. Men inte när det gäller min gråt. Tänk om den aldrig tar slut. Det är många års gråt som ligger där och väntar. Det är skrämmande. Eller…

Lämna ett svar