Nu är resan snart slut…för båda två.

I torsdags hämtade jag Esters aska på Djursjukhuset. Jag trodde att det skulle bli en enkel sak att bara rulla in dit och hämta asken hon låg i men jag blev väldigt berörd och tårarna rann ohämmat.

Det väckte starka känslor när jag steg in på sjukhuset. Och när dem kom med en fin kasse med grönt silkespapper i brast det helt. I kassen låg det en träask med det som blev kvar av min älskade hund. Jag blev tagen att asken var så liten och vackert skuren. Och saknaden värkte i mig.

Plötsligt kom jag ihåg hur gott hon luktade i nacken, precis bakom örat där jag brukade köra ner min näsa och dra djupa andetag. Hon älskade det. Jag brukade snusa en lång stund och jag kunde riktigt känna hur hon fnittrade.

Den doften saknar jag. Och hennes mjuka och varma kropp. Och hennes orubbliga glädje. Oavsett vad som hände viftade hon på svansen och gick vidare. Därför känns det svårt att tänka på hennes sista tid som var så full av smärtor. Jag kommer alltid höra hennes förtvivlade skrik. Hon skrek in i det sista, hon var så rädd. Min stackars lilla tös.

Jag är förvånad hur hon lyckades komma innanför min hud. Det ville jag inte. Jag brukar inte låta någon komma riktigt nära men hon lyckades på något sätt. Hon var det sjunde djuret jag omhändertog och den enda som lyckades komma hela vägen in.

Om några veckor kommer min familj att träffas vid havet och strö min fars aska och jag kommer ta med mig Esters också och strö den sidan om hans. Tänker mig att dem sedan kan vara tillsammans och gå på äventyr.

Ester lyckade nämligen komma min far under huden också. Pappa var inte speciellt intresserad av djur och kunde vara ganska hårdhänt och lite klumpig. Och det var han mot henne också men hon älskade honom ändå. Hundar är så kloka. Hon brukade lägga sig hos honom och accepterade hans hårda behandling. Efter en stund slappnade hon av och pappas händer började stryka hennes mjuka päls långsamt och mjukt. Sen kunde han sitta där och småprata med henne och hon lyssnade.

Det är en konst att lyssna…som få behärskar…

Innan jag lyfter glaset till munnen och sveper i mig whiskyn höjer jag det och säger: ”Skål, pappa!”

Detta gör jag varje gång…Min pappa och jag brukade ta en whisky tillsammans. Innan han blev sjuk. Jag kommer ihåg hur hans ögon glittrade varje gång jag förslog att vi skulle ta oss en liten jäkel…Det var vår sak!

Och därför fortsätter jag skåla. Jag tycker om känslan det väcker i min kropp. Som att han fortfarande finns kvar.

Men det är inte det jag tänker på idag…

Den senaste tiden har jag flera gånger upplevt att jag blivit avbruten. Och det har gjort att jag känner mig osynlig. Och självklart har jag försökt förstå vad det beror på. Ibland pratar jag mycket…det liksom bubblar över…och jag behöver få det ur mig. Men få vill lyssna. Så vad tänker jag då? Naturligtvis att jag inte är tillräckligt intressant. Ingen vill lyssna, man vill hellre själv prata…

För några år sedan blev jag väldigt medveten om att jag ibland tog för stor plats. Jag pratade för mycket och jag var liksom för mycket överhuvudtaget. Det var ingen som sa det till mig rakt ut men det var en känsla som växte i mig. Och då började jag öva mig på att lyssna. Jag tänkte att om jag lyssnar mer så kommer man också att låta mig prata. ”Behandla andra som du själv vill bli behandlad”…Ja, du vet!

Men det funkar inte. I alla fall inte just nu. Så fort jag öppnar munnen och kanske hinner säga några ord börjar den andra prata…i mun på mig. Vad gör jag för fel? Jag vet verkligen inte…

Om du säger: ”Inte för att jag vill skryta, men…” Vad är det du egentligen vill? Förmodligen vill du skryta…för att bli sedd. Jag förstår att man ibland behöver framhäva sig själv. Just för att bli sedd.

Något brister i mig när jag återigen blir avbruten. Det är som att mina kanter suddas ut. Och jag blir tystare för varje gång. Att behöva kämpa för att få säga det man tänker på blir jobbigare. Och min tystnad blir ännu djupare. Jag är långsam i mina tankar och därför tar det tid för mig att uttrycka det jag vill säga. Är det därför jag blir avbruten? För att jag tar för lång tid på mig att säga det jag vill?

Jag märker att jag börjat tala långsammare, för att jag vill att man ska höra det jag säger. Men det funkar inte. Ingen lyssnar.

Så vad betyder allt detta? Är jag så ointressant och tråkig? Eller finns det inte plats för eftertanke och långsamma samtal? Måste allt gå så fort hela tiden?

Men jag vill ha långsamma samtal och tid för reflektion…

Den jävla ångesten!

Hon tittar på mig med sina mjuka ögon och plötsligt gråter jag. Tårarna rinner sakta. Det är ingen hysterisk eller åtkramande gråt. Det är en stilla gråt. En befriande gråt. Hon lägger en mjuk och varm hand på min arm. Det är allt och det gör att min gråt bara fortsätter. Det är befriande och helande.

När jag vaknade i morse var jag hostig och tajt i halsen. Det kändes svårt att andas. Jag blev smått stressad. Tänkte att nu hade jag fått virusen och skulle hamna i respirator. Nu var det min tur. Paniken ökade. Jag försökte ta djupa lugna andetag för att lugna mitt inre. Det gick inte…

Jag försökte tala om för mig själv att; Jo, du kan andas, det är ingen fara.

Det gick liksom aldrig fram till mitt förnuftiga jag. Paniken bara ökade.

Jag tog min cykel och cyklade ut – det brukar hjälpa. Jag fortsatte hosta.

Cyklade ner till min stuga och försökte sitta stilla på min favoritplats och hoppades på att jag skulle kunna lugna ner mig.

Gick mot toaletterna och där var hon. Hon med dem mjuka ögonen och den varma handen.

När mina tårar fått rinna en stund släppte det tajta i halsen och jag kunde andas med djupa friska andetag igen. Allt släppte.

Återigen försvann min ångest och jag stod förvånad där och konstaterade att jag återigen inte förstått min ångest. Att jag bara hade behövt släppa ut gråten som bor i mitt bröst. Att det är sorgen som täpper till och kramar åt.

För den är ju där – sorgen. Och man behöver gråta. Men jag väljer att täppa till. Är rädd att släppa ut. Jag är en modig person, det vet jag. Men inte när det gäller min gråt. Tänk om den aldrig tar slut. Det är många års gråt som ligger där och väntar. Det är skrämmande. Eller…