Den börjar blekna…

Sakna men säkert drar sig sorgen och alla känslor tillbaks och lugnet börjar återvända. Jag inser vilken otrolig press jag och mina närmaste har befunnit oss under de senaste månaderna.

Som det har tagit på krafterna att konstant oroa sig för en älskad person. En person som funnits i hela ens liv och som plötsligt börjar tyna bort av både Alzheimer och cancer.

Jag kan känna tacksamhet över att min far dog av sin cancer och inte fick leva i flera år medans hans hjärna sakta men säker blev påverkad av demenssjukdomen. Han var inte rädd för att bli gammal men han var livrädd för att bli gaggig som han brukade kalla det. Han sa en gång till mig att han ville att jag skulle skjuta honom om jag märkte att han började bli dement. Jag svarade att det hade jag gärna gjort men påföljden tyvärr skulle bli för stor. Jag minns att vi skrattade – vi hade samma typ av råa och ironiska humor – men sen blev vi allvarliga och han spände sina isblå ögon i mig och sa:

”Vad som än händer vill jag inte att du ska torka min skit!”

Först senare förstod jag vad han menade. Han ville absolut inte att jag, eller hans sambo, skulle ta hand om honom om han blev sjuk. Det fick någon annan göra. Jag kan inte låta bli att undra om han visste…

Det har nu gått en vecka sedan begravningen av min far och min älskade hunds bortgång och jag börjar kunna andas igen. Det är längre mellan mina gråtattacker. Min kropp däremot har fortfarande inte förstått. Den bråkar rejält. Jag har ont i musklerna, lederna och till och med i tänderna. Jag vet att det bara är ”hittepå” men det gör ändå ont. Det kommer också att lägga sig tids nog.

Jag har varit ledig från jobbet ett tag och det har jag verkligen behövt. Först nu har jag börjat kunna sova ordentligt igen. Jag sover så hårt att jag inte ens går upp och kissar som jag brukar göra varje natt. Man får glad för det lilla…

Jag lyssnar fortfarande efter Ester tassar…

Lämna ett svar