Min sorg

Jag är helt avtrubbad.

Sorgen gör så med en. Har jag förstått.

Jag har känt sorg många gånger i mitt liv.

När min mamma tog livet av sig när jag var 14 år gammal.

När min pojkvän dog i en olycka när jag var 15 år

När vår hund dog när jag var – exakt, 15 år.

När min morfar dog när jag var – exakt, 15 år.

Sorgen har ibland varit så brutal att jag inte kunna andas, den har varit så förlamande att jag legat i sängen och inte kunnat resa mig.

Men trots detta har jag i vuxen ålder ofta tänkt att jag varit förskonad från sorg för det var faktiskt ett tag sedan någon jag älskade dog. Och jag har varit tacksam för det. För jag vet vad sorg kan göra med en.

Men nu kom jag inte undan längre. Men det blev bara lite för mycket på en gång:

Den 21 juni drog han sitt sista andetag. Då dog min älskade pappa efter en tids sjukdom.

Han fick Alzheimer för några år sedan och mitt fokus landade där. Jag läste allt jag kunde komma över om sjukdomen. För det var ju bara jag som kunde hjälpa honom. Eller hur? Jag trodde verkligen det. Så jag fortsatte att läsa på. Vad jag kunde göra, hur jag kunde hjälpa honom…

Sen plötsligt kom cancern. Den jävla, fuckin´ cancern…

Det var den som tog honom. Den hade ett ganska vackert namn: Skivepitelcancer. Först kunde jag knappt uttal det men sen blev det också vardag.

Vi fick aldrig veta hur mycket den spridit sig men förmodligen var hela hans kropp full av metastaser.

Han somnade in stilla när hans kropp inte orkade längre och det var en lättnad för oss alla. Även om sorgen blev stor kunde jag känna att jag blev lättad. Jag satt vid hans dödsbädd och kunde inte förstå vad jag såg. Att det var en död person det förstod jag, men inte att denna döda kropp var min pappas. Det var första gången jag såg en död människa. Ofattbart och surrealistiskt.

I måndags, den 21 juli, var det min pappas begravning och vi samlades i Sankt Paulis Mellersta kapell för ett sista farväl. Bara de närmaste.

Under tiden låg min älskade hund på Djursjukhuset, med dropp och starka smärtor. Jag väntade på samtalet hela dagen. När det kom hade jag hunnit hem och jag hörde en vänlig och empatisk veterinär berätta för mig att Ester hade ett diskbråck i nacken och att detta krävde en operation och att hon också hade något i magen, något hon svalt – oklart vad, och att detta också skulle kräva en operation. Dock inte samtidigt.

Jag bröt ihop helt och fick hjälp av veterinären att kunna säga att jag ville att hon skulle få somna in. Det var det absolut svåraste jag gjort i hela mitt liv. Min älskade hund!

På kvällen, samma dag jag begravt min pappa, satt jag med min fina, vackra, alltid glada hund, i famnen och såg hur livet rann ur henne. Hon suckade och sen var hon borta. Min, vackra Ester.

Ibland blir det bara för mycket. Även för den starkaste människa.

Nu sitter jag här och försöker skriva ner vad jag känner men det går sådär. Orden räcker verkligen inte till. Att förlora två högt älskade på en och samma gång…det går inte att ta in.

  1. Det gör jävligt ont. Ångest de lux. Att vara en person som bestämmer över ett annat liv… Även om det ”bara” är ett djur, en högt älskad vän som alltid var glad, som trösta, skänkte glädje och så mycket mer. Det är också en förmån att få vara den person som ser till att denna älskade vän slipper loda och ha ont.
    Det gör mindre ont dag för dag och de glada minnena ersätter den jävliga ångesten, sorgen. Kramar till dig❤️

Lämna ett svar