Den börjar blekna…

Sakna men säkert drar sig sorgen och alla känslor tillbaks och lugnet börjar återvända. Jag inser vilken otrolig press jag och mina närmaste har befunnit oss under de senaste månaderna.

Som det har tagit på krafterna att konstant oroa sig för en älskad person. En person som funnits i hela ens liv och som plötsligt börjar tyna bort av både Alzheimer och cancer.

Jag kan känna tacksamhet över att min far dog av sin cancer och inte fick leva i flera år medans hans hjärna sakta men säker blev påverkad av demenssjukdomen. Han var inte rädd för att bli gammal men han var livrädd för att bli gaggig som han brukade kalla det. Han sa en gång till mig att han ville att jag skulle skjuta honom om jag märkte att han började bli dement. Jag svarade att det hade jag gärna gjort men påföljden tyvärr skulle bli för stor. Jag minns att vi skrattade – vi hade samma typ av råa och ironiska humor – men sen blev vi allvarliga och han spände sina isblå ögon i mig och sa:

”Vad som än händer vill jag inte att du ska torka min skit!”

Först senare förstod jag vad han menade. Han ville absolut inte att jag, eller hans sambo, skulle ta hand om honom om han blev sjuk. Det fick någon annan göra. Jag kan inte låta bli att undra om han visste…

Det har nu gått en vecka sedan begravningen av min far och min älskade hunds bortgång och jag börjar kunna andas igen. Det är längre mellan mina gråtattacker. Min kropp däremot har fortfarande inte förstått. Den bråkar rejält. Jag har ont i musklerna, lederna och till och med i tänderna. Jag vet att det bara är ”hittepå” men det gör ändå ont. Det kommer också att lägga sig tids nog.

Jag har varit ledig från jobbet ett tag och det har jag verkligen behövt. Först nu har jag börjat kunna sova ordentligt igen. Jag sover så hårt att jag inte ens går upp och kissar som jag brukar göra varje natt. Man får glad för det lilla…

Jag lyssnar fortfarande efter Ester tassar…

Min sorg

Jag är helt avtrubbad.

Sorgen gör så med en. Har jag förstått.

Jag har känt sorg många gånger i mitt liv.

När min mamma tog livet av sig när jag var 14 år gammal.

När min pojkvän dog i en olycka när jag var 15 år

När vår hund dog när jag var – exakt, 15 år.

När min morfar dog när jag var – exakt, 15 år.

Sorgen har ibland varit så brutal att jag inte kunna andas, den har varit så förlamande att jag legat i sängen och inte kunnat resa mig.

Men trots detta har jag i vuxen ålder ofta tänkt att jag varit förskonad från sorg för det var faktiskt ett tag sedan någon jag älskade dog. Och jag har varit tacksam för det. För jag vet vad sorg kan göra med en.

Men nu kom jag inte undan längre. Men det blev bara lite för mycket på en gång:

Den 21 juni drog han sitt sista andetag. Då dog min älskade pappa efter en tids sjukdom.

Han fick Alzheimer för några år sedan och mitt fokus landade där. Jag läste allt jag kunde komma över om sjukdomen. För det var ju bara jag som kunde hjälpa honom. Eller hur? Jag trodde verkligen det. Så jag fortsatte att läsa på. Vad jag kunde göra, hur jag kunde hjälpa honom…

Sen plötsligt kom cancern. Den jävla, fuckin´ cancern…

Det var den som tog honom. Den hade ett ganska vackert namn: Skivepitelcancer. Först kunde jag knappt uttal det men sen blev det också vardag.

Vi fick aldrig veta hur mycket den spridit sig men förmodligen var hela hans kropp full av metastaser.

Han somnade in stilla när hans kropp inte orkade längre och det var en lättnad för oss alla. Även om sorgen blev stor kunde jag känna att jag blev lättad. Jag satt vid hans dödsbädd och kunde inte förstå vad jag såg. Att det var en död person det förstod jag, men inte att denna döda kropp var min pappas. Det var första gången jag såg en död människa. Ofattbart och surrealistiskt.

I måndags, den 21 juli, var det min pappas begravning och vi samlades i Sankt Paulis Mellersta kapell för ett sista farväl. Bara de närmaste.

Under tiden låg min älskade hund på Djursjukhuset, med dropp och starka smärtor. Jag väntade på samtalet hela dagen. När det kom hade jag hunnit hem och jag hörde en vänlig och empatisk veterinär berätta för mig att Ester hade ett diskbråck i nacken och att detta krävde en operation och att hon också hade något i magen, något hon svalt – oklart vad, och att detta också skulle kräva en operation. Dock inte samtidigt.

Jag bröt ihop helt och fick hjälp av veterinären att kunna säga att jag ville att hon skulle få somna in. Det var det absolut svåraste jag gjort i hela mitt liv. Min älskade hund!

På kvällen, samma dag jag begravt min pappa, satt jag med min fina, vackra, alltid glada hund, i famnen och såg hur livet rann ur henne. Hon suckade och sen var hon borta. Min, vackra Ester.

Ibland blir det bara för mycket. Även för den starkaste människa.

Nu sitter jag här och försöker skriva ner vad jag känner men det går sådär. Orden räcker verkligen inte till. Att förlora två högt älskade på en och samma gång…det går inte att ta in.