Som de flesta redan vet har jag – tillsammans med alla mina kollegor – blivit uppsagd från Migrationsverket…min sista dag är den 4 oktober.

I måndags gjorde jag min sista arbetsdag på verket – det blev en mindre chock – egentligen skulle jag jobbat fram till 28 augusti och sedan ha semester men av olika anledningar blev måndagen min sista dag. Nu går jag på semester. Den längsta semester jag någonsin haft – cirka två månader!

Jag har jobbat där i nästan tre år och det har varit dagar när jag längtat otroligt mycket efter att bara få gå därifrån. Det har inte varit en bra arbetsplats för mig, framför allt inte den senaste tiden. Jag har försökt att hitta vägar att stå ut. Ibland har jag varit så nära att lägga mina nycklar på bordet och bara gå min väg. Men så gör man ju inte…Hade det inte varit för att jag har haft underbara kollegor hade jag aldrig stått ut.

Jag har räknat ner mina dagar och längtat och längtat…

Och så hände det!…plötsligt kunde jag lämna mina nycklar och bara gå…Det kändes mycket konstigt men otroligt förlösande. Det är äntligen över.

Det är väldigt svårt att förklara varför det varit så jobbigt, så det tänker jag inte ens försöka.

Nu ska jag ut och söka jobb – det känns också lite konstigt. Det är lätt att börja tänka svåra tankar. Hänger gärna upp mig på min ålder – nyligen fyllda 57 år. Hur får man nytt jobb när man är så gammal?

Jag hoppas att jag kan tillåta mig att ha is i magen och hitta ett jobb som jag kan älska och trivas med. Har egentligen aldrig letat jobb…jobben har liksom hittat mig. Och därför har jag aldrig hittat det jag verkligen vill göra. Kanske denna gången…

Men först ska jag på semester till Kreta…