Ibland gråter jag…för att jag kan

 

 

Jag har lätt att gråta.

Det fanns en tid när jag aldrig grät. Inte ens i smyg. Idag är det annorlunda…

När grät jag senast? Alldeles nyss, när jag tittade på Skönheten och Odjuret. Jodå…och det skäms jag inte för…Och sen tittade jag på Like Father och grät ännu mer…Nu är jag törstig och jag ont i huvudet. Priset man får betala för att vara en känslig själ…=)

Ibland gråter jag bara för att…Ja, det finns väldigt mycket att gråta över, tycker jag.

Jag kan bli så otroligt ledsen över att världen ser ut som den gör. Att barn far illa. Att vi har fuckat upp jorden och våra egna liv. Att någon har magen att göra en hund illa. Åh…listan kan göras hur lång som helst. Gråten har så många olika ansikten. Den är ful, den är vacker, den är jobbig, den är förlösande…

Jag gråter när någon jag tycker om säger eller gör fina saker bara för mig. Som när sonen kommer med en jättestor blombukett när mamma fyller år. Eller när pappa har kört iväg för att köpa en bok samma dag jag fyller år…för att han precis kommit ihåg det.

Det finns en viss skillnad på att bli rörd och att bli ledsen. Men tårarna är de samma. Alla tårar är läkande. Som jag ser det.

Och nu gråter jag igen. Det går inte en dag utan att jag fäller tårar. Just nu sitter jag och lyssnar på Sommarpratarna och Kim Walls mamma. Och tårarna rinner. Inte svårt att sätta sig in i hennes brustna hjärta. Kära nån…

Genom livet har jag sett många människor gråta. Mina barns klarögda tårar, de sorgsna tårarna hos den gamla, förvirrade kvinnan i mitt hus som inte längre minns var hon är (men hon minns att jag bor just här och ringer på), min väns ensamhetstårar, den djupa sorgens tårar hos den unga mannen från Syrien som förlorat sin älskade i kriget i Aleppo.

Det finns så många tårar i världen och det är tur det…Och kom ihåg att tårar inte är en svaghet – tvärom!

 

 

 

 

Dags för nytt jobb – men först ska jag ha semester…

Som de flesta redan vet har jag – tillsammans med alla mina kollegor – blivit uppsagd från Migrationsverket…min sista dag är den 4 oktober.

I måndags gjorde jag min sista arbetsdag på verket – det blev en mindre chock – egentligen skulle jag jobbat fram till 28 augusti och sedan ha semester men av olika anledningar blev måndagen min sista dag. Nu går jag på semester. Den längsta semester jag någonsin haft – cirka två månader!

Jag har jobbat där i nästan tre år och det har varit dagar när jag längtat otroligt mycket efter att bara få gå därifrån. Det har inte varit en bra arbetsplats för mig, framför allt inte den senaste tiden. Jag har försökt att hitta vägar att stå ut. Ibland har jag varit så nära att lägga mina nycklar på bordet och bara gå min väg. Men så gör man ju inte…Hade det inte varit för att jag har haft underbara kollegor hade jag aldrig stått ut.

Jag har räknat ner mina dagar och längtat och längtat…

Och så hände det!…plötsligt kunde jag lämna mina nycklar och bara gå…Det kändes mycket konstigt men otroligt förlösande. Det är äntligen över.

Det är väldigt svårt att förklara varför det varit så jobbigt, så det tänker jag inte ens försöka.

Nu ska jag ut och söka jobb – det känns också lite konstigt. Det är lätt att börja tänka svåra tankar. Hänger gärna upp mig på min ålder – nyligen fyllda 57 år. Hur får man nytt jobb när man är så gammal?

Jag hoppas att jag kan tillåta mig att ha is i magen och hitta ett jobb som jag kan älska och trivas med. Har egentligen aldrig letat jobb…jobben har liksom hittat mig. Och därför har jag aldrig hittat det jag verkligen vill göra. Kanske denna gången…

Men först ska jag på semester till Kreta…

 

Min nya hobby

Jag är helt sålt – eller fast i träsket!

För ett tag sedan såg jag på sociala medier något som för mig var helt nytt – Diamond Painting.

 

 

Eftersom jag älskar att lära och testa nya saker var jag bara tvungen att ta reda på mer. Jag har tittat på åtskilliga videos och bilder på detta nya fenomen.

Och nu är jag helt fast…

För er som aldrig sett detta ska jag försöka förklara:

 

 

DP (Diamond Painting) är som korsstygn men i stället för att sy stygnen placerar man en liten diamant gjorda av plast, runda eller fyrkantiga. De är väldigt små och ofta lite glittrande. Mycket vackra. De finns i alla världens färger. Och genialiskt nog har man bestämt sig för att använda DMC-färgskalan. Innebär att alla färgbestämmer diamanterna på samma sätt. Riktigt smart tänkt!

 

 

Man jobbar på en canvas som är förtryckt. Man kan välja mellan tusentals tavlor eller till och med skicka in ett eget foto och få detta upptryckt på tavlan. En otroligt rolig hobby.

Det är en tidskrävande men mycket rogivande hobby – och inte speciellt dyrt.

Kanske något för dig