Händer inte så ofta…

 

Ibland är det tyst i mitt huvud…det händer inte så ofta…Jag försöker först att låta det vara tyst men blir nyfiken efter en stund och börjar lyssna inåt. Jag kan se ett sammanhang med tystnaden i huvudet och att jag vaknat utvilad. Du vet, när man öppnar ögonen och de inte är fulla med sovkladd eller grusiga utan fulla av liv. Lite stjärnögda. Det händer inte heller så ofta…

I morse vaknade jag precis efter att först ha tvingat mig själv att vakna för jag drömde konstiga saker som jag inte ville vara med om. I drömmen sa jag till mig själv att det räcker nu…och så vaknade jag. Det händer inte heller så ofta…

Det är skönt när det är tyst men samtidigt triggar det igång något inom mig. Jag kan liksom inte låta bli att rota runt. Som en sårskorpa man inte kan låta bli att riva på.

Plötsligt kan en känsla komma krypande och jag förstår inte vad den betyder. Tar ofta en bra stund innan jag får tag i den…Jag känner lycka! Kära nån! Hur gick det till…(jag fnissar inombords)…Men, i sanningens namn. Det är inte ofta jag känner mig lycklig eller tillfreds. Tänker ofta att jag inte är gjord för det.

Jag sätter inget likhetstecken mellan lycka och att må bra. Jag mår bra ändå…mer eller mindre.

Är ofta frustrerad över något…Ofta över andra människor! Jag försöker alltid tänka positivt men ibland tycker jag att människor är dumma i huvudet på riktigt. Egotrippade och självcentrerade. Och elaka. Även om jag försöker att låta bli ser jag dagligen bevis på att det hänt något med vår värld. Det har blivit hårdare där ute.

För mig är detta en ny tanke. Jag försöker alltid…verkligen…att se det positiva hos andra. Och också att försöka förstå. Det är inte lika lätt längre. Det tar på mina krafter, märker jag. Ett skäl till att jag ofta väljer att vara själv. Mitt hem har blivit min lilla kokong där jag slickar mina sår, tar hand om mig själv och hittar vila.

Men jag samlar fortfarande på mirakel…Tyvärr händer de inte så ofta längre…

 

 

 

Lämna ett svar