Min far är hemma

 

Det stockar sig i min hals när tittar på fotot. Det är väldigt mycket symbolik i bilden, tycker jag. Min far är på väg…på flera olika sätt.

Min far och min bror har kört upp till pappas hemtrakter i Lappland…som han själv säger; Förmodligen för sista gången.

Jag är otroligt glad att min bror tagit sig tiden att ta med honom upp. Det är ju inget jag kunnat göra. Min fars längtan att få återvända har varit stark länge…Hans längtan efter sina hemtrakter ännu starkare. Och nu är han där. Jag talade precis med honom i telefon och han låter stark i rösten.

 

 

Det är otroligt vackert i Lappland. Jorden möter himlen, vyerna är enorma, älvarna är stora och levande. Renarna lever fritt på vidderna. I min ungdom var vi där flera gånger och jag minns naturen och myggen. Och jag minns tystnaden. Jag minns att jag tvättade mitt långa hår i iskallt källvatten och att håret blev helt mjukt. Jag minns när jag gick på fjället, iförd enbart en bikini och gympadojor, och hur min fot gick rakt igenom isen på en vattenpöl och vattnet var iskallt. När jag såg renar vandra runt på fjället blev jag helt stum. Kunde inte förstå att dessa magnifika djur ens fanns.

När jag tittar på bilderna av min far blir jag väldigt berörd. Han lägger, som vanligt, händerna bak på ryggen när han promenerar eller tänker…han ser nöjd ut…och lite förundrad. Som om han inte riktigt kan fatta att han är där. Verkar inte riktigt kunna ta in det hela…

 

 

Min far är hemma…

Lämna ett svar