Jag har en superkraft!

 

Jag har en superkraft. Det är sant!

Jag kan bli osynlig…

Det kan hända när som helst när jag har andra människor omkring mig. För när jag är ensam behöver jag ju inte vara osynlig. Det är liksom ingen vits med det.

Det händer ofta när jag pratar med någon. Mitt i en mening…bara sådär. Hepp…och där blev jag osynlig. Mycket märklig känsla. Ibland växer det ut en glaskupa runt mitt huvud också och allt låter ihåligt. Jag stannar upp och försöker förstå. Vad hände? Vad gjorde jag?

Det händer också när jag känner mig bortglömd.

Eller när någon avbryter mig…

När jag berättar om detta för någon får jag nästan alltid samma svar: ”Du är verkligen inte osynlig – du gör intryck.” Får sällan höra något dåligt om mig själv. Så varför blir jag osynlig?

Det är ju inte precis till någon nytta…Eller? Nu kommer jag plötsligt på att det kan vara ett försvar. Men mot vad?

 

 

Nu svamlar jag men det får jag väl göra – det är ju min blogg  .

Och nu kommer jag på att jag har en superkraft till. Jag kan förvandlas till en bläckfisk. Med tentakler som sträcker sig ut åt alla håll. Ute på varje tentakel finns ett öga och ett öra. Jag sträcker ut alla tentakler på samma gång – varför bara en, då kan jag ju missa något – och försöker ta in allt på en och samma gång. Helt orimligt. Det funkar ju inte…Det vet jag. Jag vet också att det inte är till någon som helst nytta. Det bara tröttar mig.

Jag lär ju inte komma på några lösningar idag men som vanligt behöver jag få ner saker i skrift.

Vad har du för superkrafter? Berätta – jag vill verkligen veta…

Hälsningar

en osynlig bläckfisk

 

 

Händer inte så ofta…

 

Ibland är det tyst i mitt huvud…det händer inte så ofta…Jag försöker först att låta det vara tyst men blir nyfiken efter en stund och börjar lyssna inåt. Jag kan se ett sammanhang med tystnaden i huvudet och att jag vaknat utvilad. Du vet, när man öppnar ögonen och de inte är fulla med sovkladd eller grusiga utan fulla av liv. Lite stjärnögda. Det händer inte heller så ofta…

I morse vaknade jag precis efter att först ha tvingat mig själv att vakna för jag drömde konstiga saker som jag inte ville vara med om. I drömmen sa jag till mig själv att det räcker nu…och så vaknade jag. Det händer inte heller så ofta…

Det är skönt när det är tyst men samtidigt triggar det igång något inom mig. Jag kan liksom inte låta bli att rota runt. Som en sårskorpa man inte kan låta bli att riva på.

Plötsligt kan en känsla komma krypande och jag förstår inte vad den betyder. Tar ofta en bra stund innan jag får tag i den…Jag känner lycka! Kära nån! Hur gick det till…(jag fnissar inombords)…Men, i sanningens namn. Det är inte ofta jag känner mig lycklig eller tillfreds. Tänker ofta att jag inte är gjord för det.

Jag sätter inget likhetstecken mellan lycka och att må bra. Jag mår bra ändå…mer eller mindre.

Är ofta frustrerad över något…Ofta över andra människor! Jag försöker alltid tänka positivt men ibland tycker jag att människor är dumma i huvudet på riktigt. Egotrippade och självcentrerade. Och elaka. Även om jag försöker att låta bli ser jag dagligen bevis på att det hänt något med vår värld. Det har blivit hårdare där ute.

För mig är detta en ny tanke. Jag försöker alltid…verkligen…att se det positiva hos andra. Och också att försöka förstå. Det är inte lika lätt längre. Det tar på mina krafter, märker jag. Ett skäl till att jag ofta väljer att vara själv. Mitt hem har blivit min lilla kokong där jag slickar mina sår, tar hand om mig själv och hittar vila.

Men jag samlar fortfarande på mirakel…Tyvärr händer de inte så ofta längre…

 

 

 

Min far är hemma

 

Det stockar sig i min hals när tittar på fotot. Det är väldigt mycket symbolik i bilden, tycker jag. Min far är på väg…på flera olika sätt.

Min far och min bror har kört upp till pappas hemtrakter i Lappland…som han själv säger; Förmodligen för sista gången.

Jag är otroligt glad att min bror tagit sig tiden att ta med honom upp. Det är ju inget jag kunnat göra. Min fars längtan att få återvända har varit stark länge…Hans längtan efter sina hemtrakter ännu starkare. Och nu är han där. Jag talade precis med honom i telefon och han låter stark i rösten.

 

 

Det är otroligt vackert i Lappland. Jorden möter himlen, vyerna är enorma, älvarna är stora och levande. Renarna lever fritt på vidderna. I min ungdom var vi där flera gånger och jag minns naturen och myggen. Och jag minns tystnaden. Jag minns att jag tvättade mitt långa hår i iskallt källvatten och att håret blev helt mjukt. Jag minns när jag gick på fjället, iförd enbart en bikini och gympadojor, och hur min fot gick rakt igenom isen på en vattenpöl och vattnet var iskallt. När jag såg renar vandra runt på fjället blev jag helt stum. Kunde inte förstå att dessa magnifika djur ens fanns.

När jag tittar på bilderna av min far blir jag väldigt berörd. Han lägger, som vanligt, händerna bak på ryggen när han promenerar eller tänker…han ser nöjd ut…och lite förundrad. Som om han inte riktigt kan fatta att han är där. Verkar inte riktigt kunna ta in det hela…

 

 

Min far är hemma…