Livet eller döden…

Träffade en fin tjej igår och vi hade en diskussion om livet och vad man måste gå igenom för att på något sätt komma ut på andra sidan och förhoppningsfullt känna att man kunnat landa. Sen är det väl egentligen bara en fråga om vad man landar i och hur man upplever det.

Hon har gått igenom en skilsmässa och har stora barn och precis som jag, ska hon nu försöka finna sig själv. För mig har det verkligen varit en märklig resa…med många upp och nergångar. Är jag framme – knappast. Livet är ett enda långt lärande…Är det det, som är meningen med livet?

Det är många gånger jag har sprungit genom livet utan att kunnat stanna upp och ”lukta på blommorna”. Tänk så många blommor jag missat. Idag är jag ganska bra på att stanna. Och jag kan också acceptera att saker får ta sin tid.pink-flower(3)

Hela sommaren har jag varit med mig själv och övat på att bara vara och det har varit otroligt bra för mig. Är väldigt nöjd med det men jag när också en rädsla att jag inte ska klara av att stanna där när jag väl börjar jobba igen. Verkligen en utmaning att ta tag i.

Jag tänker att vi ofta gör livet för stort. Det ska hända mycket hela tiden och vi är aldrig nöjda. Det finns många val och möjligheter idag som inte fanns förr. Livet blir en kamp. Vad består den kampen i?

Många frågor =)…få svar!

När jag gick i terapi fick jag i uppdrag att skaffa mig en kalender med ett veckouppslag i stället för den jag hade som hade två dagar på varje uppslag. Först fattade jag inte varför men det blev ganska snart tydligt vad han ville. Fick i uppdrag att gå hem och föra över allt i min nya kalender och när jag var klar blev jag väldigt ledsen och trött. Det fanns något bokat nästan varje dag – både roliga och tråkiga saker – och jag började förstå att det fanns en anledning varför jag var helt slutkörd. Med facit i hand (min nya kalender!) var det lätt att se hur jag hoppade runt överallt och min energi dränerades allt eftersom vecka gick. Till min stora sorg fick jag börja stryka bort saker…även det som var roligt. När jag klagade hos min psykolog på detta tittade han på mig en lång stund och sa sen: ”Du har två val! Fortsätt som nu och gå under eller börja ta hand om dig själv. Det är ditt val – Livet eller Döden!”

Wow…det blev verkligen ett uppvaknande för mig. Ibland måste man få en rejäl käftsmäll för att vakna…death

Har också förstått att när man har stressat länge och inte tagit hand om sig själv tar kroppen stryk. I mitt fall tappar jag fort koncentrationen, hör dåligt och blir fort trött. Och det, tillsammans med fibromyalgin, blir en kamp i sig som jag måste förhålla mig till…Dagligen!

 

 

 

 

Lämna ett svar