Att känna tacksamhet…

I flera dagar har jag gått runt och känt mig lycklig och lugn djupt ner. Det är inget jag brukar göra.

Ibland går man bara runt och är och tänker inte så mycket på vad som händer i eller utanför kroppen. Ofta är jag trött och har ont och då går all min energi åt till det. Vad är det då som är annorlunda? Det tog en stund innan jag kom på det…

Jag har sett allt detta elände med flyktingarna – inte främst i vårt land – utan alla andra länder som beter sig som riktiga idioter. Jag förstår ingenting. Hur kan man stoppa människor från att fly till säkerheten? För mig är detta helt ofattbart. Har tänkt mycket på hur man skulle må om man själv var i en sådan situation – tror inte jag riktigt kan sätta mig in i deras situation – men jag kan lätt förstå hur mycket jag skulle orka om mina barn farit illa…praying_hands_203324

Och det är här min tacksamhet kommer in: mina barn har det bra, inga bomber faller runt mig, jag har en varm säng att krypa ner i…varje kväll (detta tänker jag på varje kväll när jag lägger mig och Ester <3 kryper ner under täcket och kurar ihop sig som en varm liten boll)! Behöver inte heller känna mig otrygg, att jag skall bli våldtagen, torterad, dödad av krypskyttar. Jag kan gå rakt ut i köket och öppna kylskåpet och ta fram vadhelst jag känner för. För trots att jag är arbetslös för tillfället har jag mer än vad jag behöver. Ingen hunger river i kroppen, jag fryser inte så jag skakar, har inte ont i fötterna efter många mils gående till någon plats som kanske kan ge mig den trygghet som jag så hett längtar efter.

Sitter här med mitt kaffe och känner en djup, djup tacksamhet för det jag har men också för det jag slipper att vara med om.

När kände du tacksamhet senast…?

Lämna ett svar