Att våga prata om döden…

Jag vaknade idag!

Det gör mig faktiskt väldigt glad. Det finns mycket som man kanske tar för givet men att få vakna upp igen efter en natts sömn, det är inte självklart. Inte i min ålder i alla fall…

När jag lägger mig på kvällen brukar jag högt säga: ”Tack för ännu en dag – låt mig vakna imorgon”. Detta riktar jag inte till någon gud eller annat väsen. Det är bara något jag behöver säga. En typ av tacksamhet.

Jag har alltid varit fascinerad av döden. Förmodligen väcktes min nyfikenhet redan när jag var liten och efter ett allvarligt astmaanfall blev räddad till livet på sjukhuset. Jag var död en stund och vad som hände där det vet ju ingen. Har aldrig varit rädd för döden, bara nyfiken. När min mamma sedan tog livet av sig kom jag på att det är den fullkomliga lösningen. När livet är för tungt och man knäar…Ja, man kan ju alltid ta livet av sig. Detta har alltid varit en tröst för mig och gett mig ork att fortsätta en dag till.

Att prata om döden är tydligen väldigt svårt och folk blir ofta rädda. Vissa reagerar med att tycka att det är tråkigt och deprimerande. Många stoppar huvudet i den berömda sanden. Lite synd att vi har den relationen till döden. Tråkig är det ju knappast. Skrämmande – absolut! Varför är den skrämmande? För att vi inte pratar om den kanske…

Egentligen vore det mer naturligt att vi lever som om denna dagen vore den sista…För vi vet ju aldrig när det tar slut. Men jag tycker ofta att vi tror att vi ska leva väldigt länge…Först när vi blir äldre och gamla blir döden mer närvarande. Lever vi då för dagen…Det tror jag inte!

quotes-on-life_large

När kroppen ställer till det…

Igår var en bra dag – idag inte lika mycket.

Vaknar med stark huvudvärk och värk i min frusna axel. Trött i ryggen och öm i höften och ett lätt illamående och frossbrytningar.

Intressant! Detta är någon som jag aldrig kommer att förstå. Fibromyalgi är en mycket spännande sjukdom. Man vet aldrig vart man hamnar dag för dag. Det enda man kan vara säker på är att man aldrig vet…

Men låter jag detta slå ner mig…Inte då!…Även smärta kan bli en vana. Det är egentligen bara en fråga om hur stark smärtan är och hur länge den hållit på att plåga kroppen. Med en bra dag i bagaget klarar jag av denna dagen galant. Det är ju trots allt bara smärta…Hrm.

Jag träffade en läkare för många år sedan som sa en mycket klok sak: ”Se smärtan som en våg. Rid ut vågen och när den dalar ut ta ett djupt andetag och njut av den smärtfria dalen du hamnar i. Ja, smärtan kommer förmodligen tillbaks men ta inte ut det i förskott.” Mycket klok man.

Efter alla år med fibromyalgi har jag blivit riktigt bra på att förhålla mig. Jag gillar det ordet! Att För-Hålla. Det tolkar jag som att jag har kontroll…att jag faktiskt har en möjlighet att välja vad jag ska känna just nu…Och att gå runt och vara ångestfull för något som eventuellt ska komma att hända – det är verkligen att kasta bort värdefulla minuter. Självklart är det inte lika lätt varje dag, man jag är tacksam för varje gång jag lyckas…

Ha ha ha – just när jag sitter och skrivet detta spelas ”I feel Good” med James Brown…=)…Jag gungar med och känner att jag trots allt mår rätt bra…

Ikväll är det yoga…

yoga-pigeon-pose

Lugn och ro…

Jag vaknade idag med ett underbart lugnt sinne…Och kom att tänka på hur det var förr. Hur mina tankar kunde fara runt som i ett pingpongspel…Ångesten kunde riva och slita i kroppen…utan att jag förstod vad som hände.

Free%20Vector%20Tortoise%20Scared246

Gick omkring med ångest och oro i magen i många år och det blev en vana. Att alltid ha fjärilar i magen och en konstant beredskap för vad som eventuellt kunde komma…DET tar energi.

Kan inte komma ihåg överhuvudtaget att jag hade lugn och ro någonsin. Visste inte att det kunde vara annorlunda. Jag blir uppriktigt glad när jag läser om det som skrivs i tidningar, bloggar, Facebook, om vår psykiska ohälsa…Att man tar fram detta förbjudna och gömda ämne och lägger upp det på bordet. Med tanke på hur många som lider av (inte fan njuter vi) just detta, är det på tiden att man pratar om det. Jag upplever att våra unga idag är så mycket modigare och mer öppna om sitt dåliga mående, än jag var i ung ålder. Mitt hjärta blir varmt!

Idag, efter många timmars terapi och med hjälp av väl anpassad medicin, är jag så gott som fri från ångesten och känslan av att himlen ska ramla ner. Rätt skönt kan jag säga…Och det viktigaste av allt är att jag lärt mig att jag duger ändå. Är ändå samma…

  • unika
  • hjärtevarma
  • känsliga
  • lättrörda
  • osäkra
  • glada
  • ledsna
  • spralliga
  • underbara Tamara 

Bara lite mer riktig och sann…

zenstones

 

 

 

 

Livet eller döden…

Träffade en fin tjej igår och vi hade en diskussion om livet och vad man måste gå igenom för att på något sätt komma ut på andra sidan och förhoppningsfullt känna att man kunnat landa. Sen är det väl egentligen bara en fråga om vad man landar i och hur man upplever det.

Hon har gått igenom en skilsmässa och har stora barn och precis som jag, ska hon nu försöka finna sig själv. För mig har det verkligen varit en märklig resa…med många upp och nergångar. Är jag framme – knappast. Livet är ett enda långt lärande…Är det det, som är meningen med livet?

Det är många gånger jag har sprungit genom livet utan att kunnat stanna upp och ”lukta på blommorna”. Tänk så många blommor jag missat. Idag är jag ganska bra på att stanna. Och jag kan också acceptera att saker får ta sin tid.pink-flower(3)

Hela sommaren har jag varit med mig själv och övat på att bara vara och det har varit otroligt bra för mig. Är väldigt nöjd med det men jag när också en rädsla att jag inte ska klara av att stanna där när jag väl börjar jobba igen. Verkligen en utmaning att ta tag i.

Jag tänker att vi ofta gör livet för stort. Det ska hända mycket hela tiden och vi är aldrig nöjda. Det finns många val och möjligheter idag som inte fanns förr. Livet blir en kamp. Vad består den kampen i?

Många frågor =)…få svar!

När jag gick i terapi fick jag i uppdrag att skaffa mig en kalender med ett veckouppslag i stället för den jag hade som hade två dagar på varje uppslag. Först fattade jag inte varför men det blev ganska snart tydligt vad han ville. Fick i uppdrag att gå hem och föra över allt i min nya kalender och när jag var klar blev jag väldigt ledsen och trött. Det fanns något bokat nästan varje dag – både roliga och tråkiga saker – och jag började förstå att det fanns en anledning varför jag var helt slutkörd. Med facit i hand (min nya kalender!) var det lätt att se hur jag hoppade runt överallt och min energi dränerades allt eftersom vecka gick. Till min stora sorg fick jag börja stryka bort saker…även det som var roligt. När jag klagade hos min psykolog på detta tittade han på mig en lång stund och sa sen: ”Du har två val! Fortsätt som nu och gå under eller börja ta hand om dig själv. Det är ditt val – Livet eller Döden!”

Wow…det blev verkligen ett uppvaknande för mig. Ibland måste man få en rejäl käftsmäll för att vakna…death

Har också förstått att när man har stressat länge och inte tagit hand om sig själv tar kroppen stryk. I mitt fall tappar jag fort koncentrationen, hör dåligt och blir fort trött. Och det, tillsammans med fibromyalgin, blir en kamp i sig som jag måste förhålla mig till…Dagligen!

 

 

 

 

Att känna tacksamhet…

I flera dagar har jag gått runt och känt mig lycklig och lugn djupt ner. Det är inget jag brukar göra.

Ibland går man bara runt och är och tänker inte så mycket på vad som händer i eller utanför kroppen. Ofta är jag trött och har ont och då går all min energi åt till det. Vad är det då som är annorlunda? Det tog en stund innan jag kom på det…

Jag har sett allt detta elände med flyktingarna – inte främst i vårt land – utan alla andra länder som beter sig som riktiga idioter. Jag förstår ingenting. Hur kan man stoppa människor från att fly till säkerheten? För mig är detta helt ofattbart. Har tänkt mycket på hur man skulle må om man själv var i en sådan situation – tror inte jag riktigt kan sätta mig in i deras situation – men jag kan lätt förstå hur mycket jag skulle orka om mina barn farit illa…praying_hands_203324

Och det är här min tacksamhet kommer in: mina barn har det bra, inga bomber faller runt mig, jag har en varm säng att krypa ner i…varje kväll (detta tänker jag på varje kväll när jag lägger mig och Ester <3 kryper ner under täcket och kurar ihop sig som en varm liten boll)! Behöver inte heller känna mig otrygg, att jag skall bli våldtagen, torterad, dödad av krypskyttar. Jag kan gå rakt ut i köket och öppna kylskåpet och ta fram vadhelst jag känner för. För trots att jag är arbetslös för tillfället har jag mer än vad jag behöver. Ingen hunger river i kroppen, jag fryser inte så jag skakar, har inte ont i fötterna efter många mils gående till någon plats som kanske kan ge mig den trygghet som jag så hett längtar efter.

Sitter här med mitt kaffe och känner en djup, djup tacksamhet för det jag har men också för det jag slipper att vara med om.

När kände du tacksamhet senast…?

Jag blir ledsen…och jävligt arg!

1320779810779851856Angry%20Red%20Bulldog.svg.hi

http://www.tv4play.se/program/malou-efter-tio?video_id=3203637

 

Jag tittade på klippet idag för att min stora förebild, Stina Wollter, berättade på Instagram hur ledsen hon är över detta. Hur utlämnad hon blivit och det håller jag verkligen med om. Det snackades hela tiden om ”människor som visar upp sina kroppar” men det var bara Stinas filmer som visades…Skäms TV4!

Jag har kopierat Stinas Instagram och mitt hjärta blöder för henne:

Nu har jag blivit hämtad vid stationen efter att ha varit på väg sen 14.30. I bilen kommer tårarna och jag får berätta för Micke. Jag trodde jag var stark och trygg men när du blir sviken av personer som du litat på och fått förtroende för rycks det lilla skyddshöljet bort och du står bokstavligen naken. Jag känner mig så lurad och ledsen, använd och utnyttjad. Det svider i halsen av samma svid som svidit så länge jag kan minnas då någon behandlat mig orättvist. TV4 hade inte rätt att använda mig i den kontext som blev igår. De hade under telsamtal inte sagt något annat än att de skulle visas i ett gott och tryggt sammanhang. Jag sa nej att fysiskt medverka bla för att lämna plats för andra kroppar, för mångfald och representation- inte för att de skulle använda mig som måltavla och bjuda in en farlig respektlös människofientlig vuxenmobbare. Det var inte dealen. De borde ha informerat mig så jag kunnat säga nej. De visste vad de skulle få när de bjöd in KZ. Den feta pajasen kunde de offra för lite smaskig tv. Den feta pajasen är jag. Jag är en människa med ett medfött okränkbart människovärde som alla föds med. Den som kränker mitt värde, ljuger och utnyttjar mig är en skurk. De pratar om ett ”känsligt ämne” och bjuder in en bulldozer. Kvar ligger en kötthög och darrar. Jag. Jag. (Det är inte KZ hat jag är ledsen över- hat vet vi ju redan att hon ägnar sig åt- det är TV4, Malou och hennes redaktions ohederliga agerande.)”

Och jag blev också ledsen och arg. Inte bara för att TV4 har mage att visa Stinas filmer gång på gång,  utan för att denna osympatiska kvinna fick så mycket tid att få säga sin mening – det skulle vara en debatt – det blev ingen debatt! Hon avbröt hela tiden och fick hållas. Otäck människa och otäcka åsikter.

När i helvete ska vi få vara som vi är. Jag VILL INTE sitta och lyssna på dessa människor som har mage att kalla andra människor lata, äckliga mm. Vem är hon att säga sådant!!!

Se klippet och lämna gärna kommenterar till mig om vad du tycker…

 

 

Yoga = kärlek

Jag sitter här och känner yogan som alltid stannar kvar i kroppen en stund till efter att passet är över. Ibland flera timmar.

Det är både en fysisk och en psykisk känsla. En mjuk känsla som ligger som ett lock över all stress. Varje gång jag haft pass slås jag av samma sak – jag är så otroligt tacksam för att jag har yogan i mitt liv. Utan den hade jag varit riktigt vilsen och min kropp hade varit mer ledbruten. Ibland tror jag att yogan räddat mitt liv.

För mig är det självklart att yogan hjälpt mig många gånger…

När jag fick veta att jag har fibromyalgi – då fick yogan på benen igen.om

När jag opererat min axel – då gav yogan mig tillbaka rörligheten igen.

När jag fick min utmattningsdepression – då lärde yogan mig att andas igen.

När jag blev yogalärare – då lärde yogan mig att lita och tro på mig själv igen.

Yogan är aldrig ansträngande eller ett stort måste…det är ren kärlek!

Ibland tänker jag att om alla fick lära sig yoga tidigt skulle vi leva i en helt annan värld.

När jag tittar på mina tatueringar inser jag en sak…Jag har vetat länge att yogan är viktig för mig. De senaste sex tatueringarna har någon form av yogisk symbol.

Namaste Om Shanti Om

Min alldeles egna blogg =)

Jag har suttit i flera dagar och varit riktigt irriterad över att jag inte kunnat göra min hemsida och blogg precis som jag vill. Efter att ha diskuterat med sonen kom jag fram till att jag hade för stora tankar om de program som finns.
Förhålla är ordet! Det som jag är så bra på nu för tiden…=)

Efter det, tog jag ett djupt andetag och började om och…tata…här är resultatet. Till min stora förvåning är jag riktigt nöjd. Att den blev rosa…ja, det tar jag inte ansvar för. Måste varit någon annan som redigerat när jag sov…=)

Nu sitter jag här och ska publicera mitt första inlägg och det känns verkligen konstigt.  Men bra. Jag älskar att uttrycka mig.

Det kommer inte att bli en blogg med en massa självhjälpstips eller positiva råd – det finns det många som kan betydligt bättre än vad jag kan. Här kommer jag bara låta orden flöda – om allt och ingenting. Mina förhoppningar är att någon vill följa med, läsa och begrunda och kanske komma med en och annat kommentar.

pixabella-Two-Pink-Hearts-Together